I mitt tidigare yrkesliv var jag konsult. Det var mitt i förra brinnande högkonjunkturen, och optimismen visste inga gränser. För min del var det första gången jag kom i kontakt med termen hockeystick – ishockeyklubba. Då använde vi det som en beskrivning av hur försäljningskurvan såg ut i våra kunders prognoser; en under tio månader långsamt växande kurva som de sista två månaderna brant steg mot skyn. En klassisk hockeystick.

Vi var inte ensamma om att använda oss av sportillustrationer för snart tio år sedan – vissa företag verkade ha hela ishockeylag i finansplanen. Nu – i en ny tid men med dåtidens kollektiva vansinne i färskt minne – sitter jag och tänker på att hockeyklubbor fortfarande är relevanta som pedagogisk modell.

Idag handlar det emellertid om IT-avdelningars utrullningsplaner och inte om några finansiella mål. Under år efter år av IT-arbete har jag sett mängder med företag göra på samma sätt:

Inför sommarsemestern ska det ut, vad det än är. Det tycks inte spela någon roll att året har tio andra månader att lansera på – nog finns en leveransplan på att komma ut med tre-fyra systemförändringar just innan alla går på semester.

Själva arbetar vi i vanliga fall enligt principen att inte släppa saker en eftermiddag, aldrig efter en onsdag och verkligen aldrig inför en längre ledighet. I alla fall inte om vi vill slippa arbeta natt eller helg. På något sätt slingrar sig sommaren dock undan dessa annars så sunda principer. Inför en lång period av semestrar i en internationell organisation känns det naturligt att mätta mottagarna med nya leveranser innan vi går in i dimman.

Samtidigt vet alla mina kroppsdelar och hjärnceller att detta egentligen är dumt, att just dessa lanseringar borde bekämpas med emfas och karaktärsdanande styrka. Egentligen borde vi förklara att vi inte alls tänker visa våra stolta framsteg just nu eftersom vi snart ska vara lediga. Problemet är att klangen i de argumenten naturligtvis är orimligt falsk för alla dem som ska arbeta sig genom sommarvärmen.

Så även vi lanserar och jag blir en smula religiösare – om än på ett primitivt sätt – där jag undrar vilka gudar jag ska offra till för att få välsignelse för mitt senaste sporttillhygge.