Kulturminnesmärk cancerpinnen

Rökning handlar inte om hälsa – det är en livsstil. Fråga bluesartisten med sin John Silver utan filter. Fråga The Marlboro Man.

Tobak är inte nyttigt – i alla fall inte för den som anser att ett långt, friskt liv står högt på önskelistan. Hälsokostbutikerna har med andra ord fel – en produkt är inte nyttig bara för att den växer i någons trädgård. Den tragiska sanningen är i stället att man inte blir hundratio år gammal om man röker en limpa i veckan, även om man prenumererar på yoghurt.

Detta är sant.

Men det är inte hela sanningen.

Den moderna treenigheten
En varelse som lever med cancerpinnen i mungipan är privatdetektiven i alla noir-berättelser. Han har cigarettpaketet i ena handen, whiskyflaskan i andra och en pistol i hölstret – deckarnas egen treenighet. Lika lite som någon försöker ta bort Helige ande ur kyrkan (rök som rök) kan man göra sig av med cigaretten i filmsammanhang. Det spelar ingen roll om livet blir tio år kortare – hjältar dör unga, det vet alla ändå – mannen i trenchcoat förväntas röka.

Sedan är det tal om passiv rökning. Har ni någonsin sett en filmstjärna dö av passiv rökning? Det kan bero på att filmstjärnor förväntas dö tufft – att dö av passiv rökning är långt ifrån tufft. Få är de skådisar som byggt en karriär på den sortens död. En raket i magen, däremot, dubblar gaget.

Nej, även den passiva filmrökningen måste var kvar. Man kan se det som ett sätt att sprida passiv glamor, att göra birollsinnehavarna till passiva hjältar.

Svårare är det inte.

Jag tror att vi alla är överens om vikten av eviga hjältar. Ett sätt att behålla dessa hjältar är att helt enkelt kulturminnesmärka cigaretter – som den oumbärliga symbol och kulturinstitution de är.

Jag kan tänka mig en öppen diskussion om formerna för denna kulturminnesmärkning. För min del får gärna cigarillerna i Clint Eastwoods mungipa bytas ut mot livsbringande hälsoelixir – så länge elixiret ryker ur ett rör i mungipan. En annan lösning man kan tänka sig är att enbart speciellt utbildade stuntrökare tillåts befatta sig med dessa dödens små hejdukar.

Ändamålen helgar medlen. Det viktigaste för mig är att alla filmhjältar får fortsätta att suga på rykande fräckepinnar.

Konspirationsteorin
För att fördjupa debatten om cigarettröken och dess medelmåttigt konserverande effekter på hälsan måste vi minnas vilka som tjänar mest på att människor ägnar sina liv åt att sluta röka i stället för att – i full frihet – bolma på som romantikens ånglok på ben. Vi får med andra ord inte glömma att enorma ekonomiska intressen vill att vi håller på att sluta röka under så lång tid som möjligt.

Den svenska läkemedelsindustrin har miljarder att tjäna på sina cigarettsubstitut. Ta Nicorette från Pharmacia. Den som hittade på det måste vara en filmhatare av rang – vem vill se Clint Eastwood och Humphrey Bogart tugga tuggummi? Vem vill se Bruce Willis sitta ensam och övergiven med fötterna söndertrasade av krossat glas, överst i en skyskrapa som kapats av terrorister, och tugga tuggummi?

Han måste röka. Hela branschens trovärdighet hänger på det. Bara tänk på en gangsterfilm utan cigaretter – hur tänder man på en bombstubin med tuggummi? Vill vi verkligen att alla filmer ska handla om töntar som bearbetar gummimassa med munnen?

I Finland förbjöds rökning 1995 i princip överallt. Man kan fråga sig vad det beror på. Har Finland inga hjältar kvar – eller är det kanske så att broderlandet i öster inte behöver några hjältar? Visserligen är finnar hårda, men är de så hårda?

Utan att vilja såra machofolket i de många sjöarnas land tror jag att svaret är mycket enklare än så.

Finland har ingen läkemedelsindustri. I de hårda människornas land är ingen beredd att betala miljoner för reklam som får befolkningen att tugga käkarna ur led.