I en diskho

Jag har precis avslutat en disk. Ni vet – en riktig en. En treveckors.

Mitt hem är en misär.

Jag har börjat utföra vetenskapliga experiment på toaletten. Vet ni hur länge man tvingas låta bli att städa handfatet innan emaljen helt och hållet försvinner under avlagringarna? Det vet jag.

Jag har dessutom lyckats odla en helt ny spännande sorts bakterier på ena sidan av toaletten. De lever på Ajax Ultra. Var gång jag gör minsta ansats att städa växer bakteriekolonin explosionsartat – mamma påstår att det är den rena emaljen som syns och inte alls en bakteriekoloni, men vad vet egentligen hon? Hon har i ärlighetens namn aldrig upplevt sann och hängiven smuts, verklig skitighet, medan jag däremot har livslång erfarenhet. Själv är jag övertygad om att bakteriekolonin måste svältas ut – inget mer rengöringsmedel den här sidan år tvåtusen.

Mitt hem är en misär.

Vet ni att en nästan färdigskriven exjobbsrapport kan bli ett riktigt snyggt golv, bara man brer ut den tillräckligt? Dekorerar man den sedan med gamla rester från Burger King och senaste fjorton dagarnas TV-program blir resultatet slående: man bor mitt i ett expressionistiskt konstverk och är som en ensam jättebakterie i en höinfusion, som en performance-konstnär i griseri.

Nä, det där gamla uttrycket Mitt hem är min borg gäller inte längre. För tillfället är mitt hem en jättelik odlingsplatta där allt ludnare saker lever och kalasar på varandra. Nåja, jag ska kanske inte klaga – det är någon att se på hockey tillsammans med.

Men en sak sörjer jag – sängkvalstren avskyr mig. Senaste gången sängen var bäddad var någongång förra decenniet (ni minns säkert vilket decennium jag talar om – det var då fastigheterna inte gick att köpa, vilket är festligt med tanke på att samma fastigheter idag inte går att sälja). Vid närmare eftertanke tror jag nog att sängkvalstren gillar mig ändå – de borde hinna lägga, ruva och kläcka fram några generationer kvalster i mina lakan på tre månader.

Jo att överleva i den här bostaden är inte enkelt.

Så var det köket.

*

Förlåt pausen, men jag blir alldeles matt av att tänka på det – jag har nämligen precis diskat. Det var dags, det måste till och med jag erkänna. I morse när jag till slut släpade mig upp slogs tallrikarna om sportsidorna i tidningen. Då var det dags.

Första tallriken var inte så illa – inte alls lika illa som den borde vara. Den bet mig några gånger, men jag är vaccinerad mot rabies och inte rädd av mig. Som en kökets Don Quijote tog jag mig an den komplicerade uppgiften. Jag hade ingen Sancho Panza, men jag hade mitt svärd – mitt magiska och dryga svärd som jag aldrig skulle byta mot två mediokra. Excalibur, kanske ni tror, men nej. Mitt vassaste redskap heter Yes Ultra.

Med ett modigt visslande på mina läppar började jag diska. Första lagret var lätt att få bort – glass fäster inte så bra på rester av rödbetsoppa. Då var det värre att ta bort de stekta äggen under rödbetsoppan.

Tre veckors ätande på tre platta och två djupa tallrikar, två gafflar och en tesked. Tro mig – det är en suverän bantningskur. Efter två veckor har man praktiskt taget slutat äta helt och hållet.

Jag och min trogna förkämpe Yes Ultra stred tappert. Vi gned oss blodiga, fick tallrikarna att glöda av friktionen, var segerherrar i en kort och mycket blodig fejd. Trodde vi. Mitt i stridens hetta, precis när vi såg ut att vinna, ändrade matresterna strategi och gick till motangrepp. Jag svängde mitt svärd och gjorde slut på dryga litern Yes på nolltid. Det var då jag tvingades till reträtt, tvingades inse att snälla och beskedliga hushållskemikalier inte räcker långt mot tre veckors väldrillad legosmuts. Mot den disken skulle bara en sak fungera: nervgas.

Mitt hem var en misär.

Nu är det bättre – jag är för tillfället på turné i vänkretsen. Jag är normalt inte lättskrämd, men när heltäckningsmattan började prata i sömnen i förrgår fick jag nog.

Är det någon som vill hyra en möblerad lägenhet i andra hand?