Lagom är bäst

Det är lustigt det där med religion i Sverige. Många verkar se på sin tro på samma sätt som på sitt pensionssparande. Man går i kyrkan någon gång om året – till jul och kanske vid något bröllop eller dop – och samlar lite poäng här, lite där, för att slippa vara helt renons när det blir dags. När dagen D kommer. Dagen Död.

Det är då man ska ha lite tro undanstoppad i madrassen, något att falla tillbaks på när man knack-knack-knackar på himlens dörr.

“Hallå, Gud? Släpp in mig – jag var i julotta!”

Undrar om Gud blir impad.

Min farfar var en person som inte sparade någonting. Han ägnade livet åt att vara en hängiven och praktiserande ateist som svor till frukost, förbannade till kvällsmat och improviserade resten av dagen. När han blev äldre hade han ingen gammal tro undanstoppad – ingen alls. Så närmade sig döden, och för att råda bot på att han redan hade använt sitt mentala sparkapital på helt andra sätt satte farfar sin nödplan i verket. Plan b.

B som i kovända. B som i vända kappan efter vinden. B som i krypa till korset. Eller – i hans fall – sprinterlöpa till korset. Över en natt blev farfar superateisten en helt ny människa. Farfar Gudfruktig. Farfar Fanatiker.

Min grånade anfader hade plötsligt hittat hem – eller förirrat sig fullständigt. Detta förvånade oss alla, men i synnerhet min pappa – länken mellan mig och farfar. Ateism var liksom deras far–son upplevelse – andra går på fotboll, de var ateister ihop. Pappa brukade sammanfatta sin världsbild med en mening:

“Det finns bara en sak man vet säkert, och det är att man ska dö.”

Raka rör och hårda bananer för den som bara ägnar livet åt att vänta – någonting pappa aldrig har gjort.

På sjuttiotalet fick han för sig att ordet frigjord gällde honom, och gick ur statskyrkan. “Den som icke tror skall heller icke skatta”, resonerade han och skaffade papper på att han var hedning.

Hedning.

Han stod utanför. På egna ben. Tvingad att möta evigheten utan annat hopp än att bli maskföda. Det måste ungefär ha varit som att stå utanför hyresgästföreningen – när det är dags att be hyresvärden om nåd och anstånd får man förhandla själv.

Detta gick mamma på nerverna. Efter att ha varit familjens enda kandidat till förstapriset Evigt Liv en hel månad fick hon nog. Hon tänkte minsann inte sitta ensam i Paradiset medan pappa hjälpte påskliljor och vitsippor bryta upp genom gräsmattan. Nej, mamma hade storplaner för evigheten, så efter ett månvarv i vild, hednisk frihet tvingades pappa med igen.

Det är detta som är precis som pensionssparande. Man lägger undan för gamla dar. Så ändrar man sig och tänker: “Ah, vad fasen, man ska leva i nuet”, går ur och köper bingolotter för hela klabbet. Tre veckor med Loket senare har någon lämplig finansminister halverat pensionen, och så är man tillbaks i egensparandet igen. Julotte- och bröllopsduttandet.

Och nu är det min tur. Ateistens sonson och pensionsspararens son. Vad tror jag på?

Arvet arvet efter farfar och pappa är tungt att bära. Två så hängivna hedningar är svåra att matcha, men jag gör mitt bästa. På mitt eget husbehovshedniska sätt. Men jag stannar ofta upp och undrar när min stund ska komma – när jag kommer att rusa gator och torg fram med ett kors runt halsen, en bibel i ena handen och en kollekthåv i andra – när jag kommer att börja tro. Och på vad.

En gång trodde jag på mig själv. Kanske inte så mycket som somliga tror på högre makter, men ändå. Åt det hållet. Frågan är om det räcker i längden.

För säkerhets skull går jag i kyrkan någon gång om året. Sådär i juletid, när man kan skylla på årstiden. När jag passerar en kyrka händer det att jag tittar in och beundrar byggnadsverket. Och när livet går åt skogen ett par gånger om året vänder jag blicken uppåt, knäpper en och annan hand och viskar:

“Hördu, snälla. Varför jag?”

Någon gång om året.

Jag sparar till min ålders höst – när allt kommer omkring vill jag slippa farfars sjå på slutet. När allt kommer omkring är lagom bäst.

När allt kommer omkring är jag ju ändå svensk.