Lyckohjulet

Runt det hjul vi kallar lyckans flockas vi – gamar och dödgrävare, mänskliga och hopplösa, lycksökare och drömmare. Framför oss alla, den törstande hopen, står leklederskan i frack och hög hatt. Hon håller en piska i vänster hand, en okrossbar stol i höger och vet i varje ögonblick var hon har sina sex handgångna svarta pumor. Alla sex är beredda att gripa in vid behov, beredda att självservera sig på kommando, men står för tillfället bara stilla som dressyrdjur i väntan på domptösens första ord.

I den eviga permafrostens tidevarv är tidpunkter av underordnad betydelse – här är klockan tre minuter över halv åtta, precis som alltid, och det dags för den andra omgången. Här är det alltid dags för den andra omgången – den första har vi just förlorat till banken trots att banker egentligen inte är med i det här spelet. Så är det alltid vid den här tiden. Så är det alltid.

*

Jag kom hit med alla andra. Det var många omgångar sedan, men ingenting har ändrats – det är fortfarande omgången efter den första där banken kammade hem allt. Spelare som blir för gamla rensas ut av pumorna medan nya tar deras platser runt hjulet.

Jag kom hit med alla andra, sade jag det? Nåja, det är inte viktigt längre – jag har slutat spela. Till slut blev det förutsägbart och hopplöst, så jag tog ett steg bakåt i stället för att gå fram. I början var det näst intill omöjligt – det är precis före andra omgången trängseln är som värst. Alla trycker och ska fram – man måste skaffa sig en topplats redan från början för att… Ja, ni vet. Jag tog i alla fall först ett steg bak och sedan ett steg till, backade hänsynslöst utan att bry mig mer om alla andra än de brydde sig om mig. Till slut kom jag ut.

Tänka sig – när jag var inne i klungan kändes det som om miljoner och tusentals kämpade för att komma fram till hjulet, slet, drog och svettade sig mot sina drömmars mål. När jag stod i centrum verkade oändliga massor vilja stå på just mina kvadratcentimeter och vara på just mina skor, men här utanför är det annorlunda. Här slipper vi varandra, jag och de nitton andra.

Det är inte mer en några meter mellan mig och de nitton, men ingen av dem ser mig – ingen hör, vill eller tycker att jag överhuvudtaget finns. Såhär bakifrån ser de ganska lustiga ut: nitton robotar som alla vill vara på samma plats, alla måste vara i mitten, för det är där hjulet finns, det är där livets leksnurra finns. Deras ryggar är krökta, benmuskler spända och ansikten hårda – de är klara att reagera på tiondelar, färdiga att sätta av mot toppen på kommando. Pulsar ökar och adrenalin pumpas mot hjärnor och nya trippar. Jag vet för jag var där, som man säger för att hitta trovärdighet.

Här utanför är stillheten öronbedövande. När jag vänder skallen mot nya äventyr blir jag lite ledsen och rädd – nu ser jag vart alla miljoner och tusen tagit vägen: mitt stånd är inte det enda. Överallt finns lyckohjul, snurror där ett tjugotal personer trängs, svettas och slåss om samma plätt. Miljoner snurror som finns åt alla håll, i alla riktningar, men jag är den enda som står bredvid. Varför är det så?

Nu rör sig fältet. Pumorna glider åt sidan – det är på nytt dags för andra omgången. Jag vänder tillbaks huvudet mot mitt eget stånd och kan inte låta bli att skaka på huvudet. För bara sekunder sedan trodde jag att mitt var det enda.

*

Domptösen sveper ut med piskan, bugar sig lätt och sätter ner stolen. Med den fria handen drar hon igång ett jättelikt sifferhjul som har numrerade sektorer från ett till tjugo om och om och om igen. Hjulet snurrar fort när hon med ett kort:

”Mina vänner, låt spelet börja.”

drar sig tillbaks tillsammans med sina halvdresserade monster. Fältet är fritt och de nitton är frusna i mental och muskulös spänning ett sista ögonblick innan nästa andra slag ska utkämpas.

Alla rör sig unisont; alla rör sig på kommando. Samtidigt som de främsta hoppar över disken börjar de bakersta klättra på varandra. En tar tag i den framförvarandes öron, greppar dem ordentligt och vandrar sedan obehindrat upp på skalpen. Alla avstampsramper är bra, men skalper är lite bättre eftersom halsarna fjädrar bekvämt, både när man landar och på nytt tar ett steg. Det gäller att ta sig fram – målet är meningen och vägen en rad axlar och huvudsvålar – i denna eviga andraakts hinderlöpning.

Nu når den första fram till hjulet. Han är orutinerad och sträcker fram en hand för att snabbt stoppa hjulet, för att se till att just hans siffra vinner, men hastigheten är för hög och piggarna i kanten klipper av handen. Pumorna tar hand om både den och resten av den skrikande mannen.

Det är fantastiskt att se skådespelet från håll. Tänka sig att ingen hindras ens det minsta lilla av blodstänket – ingen vet längre att han fanns. Tänka sig att nästa man når hjulet och tveklöst kastar sin axel mot det som om ingenting hänt. Och ingenting har ju hänt – men det förstod jag aldrig tidigare.

Den andra personen framme vid hjulet – han med axeln – får stopp på det trots att alla drar och sliter honom i så många bitar de kan. Hjulet är stilla – nummer fem. Mannen kastar sig handlöst ut i den vilda hopen anstormande dårar och börjar arbeta sig tillbaks till disken sju decimeter därifrån. Det är en mödosam vandring – som att åka vasaloppet med Karlssons klistervallade miniskidor på fötterna och en domkyrka på axlarna – men han är rutinerad och tar sig ut mot sidorna. När han kommer fram till disken och lägger sina två kronor på nummer fem som genast börjar lysa snurrar hjulet på nytt, och han har inte vunnit. Trots allt.

Mannen som satsade på femman vet det inte, men hjulet har redan stått still tre gånger. Först femman, sedan tolvan och sist nummer ett. Man har verkligen en fantastisk utsikt här utifrån – vem kunde tro att idioti var så roande?

De andra två arbetar sig snabbt fram för att komma till sina nummer tolv och ett, men innan någon av dem lyckas snurrar hjulet på nytt och femman är på väg mot hjulet igen. Hans vandring blir i motvind på nytt – strömmen tillbakavändande från hjulets förgyllene land är förvirrande nog på väg åt alla håll samtidigt. Nummerlösa blandas med nynumrerade och ännu osatsade, och mitt i kaoset ska femman (tätt följd av både ettan och tolvan) till hjulet på nytt.

Femman tvekar inte. Han minns allas ryckande händer när han själv stod vid hjulet och drar hårdare själv. Några ögon och öron senare är vägen fri – hans adrenalinmättade blod pumpas runt i kilometer i timman – och han stirrar förbluffat framför sig.

Femmans misstag är att stanna upp – det får man aldrig göra. Å andra sidan kan han inte veta vad jag vet – att ettan tagit sig i kragen, skaffat en ordentligt sviktande nacke att ta avstamp från och kommer flygande mot hjulet. Femmans tvekan kostar honom segern – ettan mellanlandar på hans huvud innan hon sätter sin rutinerade bromsfot mot hjulet och försiktigt, men ohyggligt snabbt, får det att stanna:

sjutton

arton

nitton

Nu snurrar hjulet nästan inte alls. I en ren försiktighetsåtgärd kastar ettan ut sina armar åt båda hållen för att hålla rent vid sidorna så att inga ovälkomna armar får för sig att sätta fart på hjulet igen. Ingenting ska kosta henne den här segern – hennes triumf i livet, beviset på hennes eviga duglighet.

Jösses, jag känner för henne. Nu är hon uppskruvad, men behöver egentligen bara sätta dit ettan för att vinna.

tjugo

Hjulet stannar på tjugo, och utan att tveka föser ettan det ett snäpp vidare och bromsar det sedan lika snabbt igen.

ett

Hon har vunnit, alla slappnar av och återgår till de spända musklernas väntan alltmedan den lekledande domptösen och hennes vildkattor tar rampljuset i besittning igen, femton sekunder efter att hon lämnade det. Ettan dröjer sig kvar och stirrar förhoppningsfullt på leklederskan.

Vad har jag vunnit?

Hela hon undrar, men det är fult att fråga högt – det är fult att visa sin längtan innan priset är utdelat. Efteråt kommer hon att tycka att priset var det enda hon någonsin velat ha i hela världen, men inte nu – inte i förväg.

Med rutinerad hand föser leklederskan ihop alla satsade kronor och lägger i en burk under disken. Alla utom en. Hon ser leende på ettan och nickar ner mot kronan – vinsten.

Ettan tar glädjestrålande sin vinst – det finaste hon någonsin kunnat tänka sig, lyckan och meningen med livet – och hoppar ner i högen människor (med henne är de tjugo på nytt) och gör sig klar. Klockan är tre minuter över halv åtta, precis som alltid, och det är dags för andra omgången.

*

Jag står utanför och tittar på. Bortglömd. Ersatt av en annan lyckohungrig dåre som vill stånga sin blodiga panna blodigare och söla ner sina redan smutsiga fingrar ytterligare. Jag går vid sidan om och lämnar det som en gång var mitt stånd – där finns ingenting för mig längre, inte ens en plats vid disken; inte ens ett nummer. Stånden sprider sig framför mitt öga, och så långt jag kan se har alla sina blickar riktade mot sifferhjulen – ingen lägger märke till mig. Konstigt. Men det måste finnas fler som jag – det måste finnas fler som tröttnat. Jag ska ta och leta reda på dem och se om de tycker som jag. Det får bli mitt lyckohjul – och varför inte? Här i helvetet finns inga spelregler.