Pappaledig – andra resan

Snart brakar det loss. Om bara två veckor börjar pappaledigheten.

En gång i tiden lät det riktigt trivsamt. Pappaledig. Ledig. Ett ord som antyder att man ska koppla av.

Jo.

Jag har varit pappaledig förr. Första dottern, Tilda, och jag vältrade oss i att vara lediga tillsammans. Då var hon drygt ett år och ställde inga särskilda krav. Så länge jag satte henne i vagnen och toksprang genom den lokala skogsdungen var hon nöjd; receptet på en trivsam pappaledighet var enkelt.

Den här gången är det annorlunda – nu räcker inga enkla trick. Tilda har blivit en kräsen, fyraårig kravmaskin med en vilja av järn och röstresurser nog att låta hela kvarteret följa våra bataljer. Dessutom har hon fått sällskap av en lillasyster på fjorton månader. Tea är inte lika högljudd, men har i gengäld skaffat sig ett härskarfinger som bestämt pekar ut nästa erövring. Tea har ingenting gemensamt med den späda och trivsamma krabat Tilda var i samma ålder. Tea är ett monster redan från början, en Frankentös upplärd av storasyster pappaätaren.

Jo, om två veckor börjar den. Ledigheten.

Missförstå mig inte – jag dyrkar mina döttrar. Båda är vackrare än gryningen och jag får aldrig nog av dem, så monster de är. Jag får väl acceptera att det ligger någonting i gamla talesättet Vargar föder inte lamm. Om ungarna är monster borde jag kanske rannsaka mig själv. Det är garanterat mitt eget fel – men vad annat kan man vänta sig när barnen tvingas växa upp bland tvätthögar, fylld diskho och ogräsmurken trädgård? Det är i sådana miljöer vi monster frodas.

Annat var det förr. I alla fall om man ska tro mina föräldrars aldrig sinande ström av goda råd.

Va? Hinner ni inte diska och städa och arbeta och sopa garaget och luka och uppfostra barn? Det hann vi.

Förr räckte minsann tiden till. Föräldrar förr var helt enkelt renässansmänniskor allihop. Alla kunde allt – annat är det nu då vi bara kan uppfostra monster.

Men min ursäkt duger för mig och Anna. Tiden räcker inte till, och vi har valt att prioritera barnen högre än gräsmattan.

Anna och jag har bestämt oss för att dela resten av årets dagar lika: vi tar varannan dag hemma. Min tröst i oron för den kommande hösten är att jag åtminstone får vila varannan dag. På jobbet. Vi hoppas att del blir ett liv i balans, men i ärlighetens namn kan det lika gärna i stället bli dubbel dos stress: ingen vila någonstans. På jobbet är det som det är, och hemma möter barnens behov en curlingpappas önskan att alltid leverera – hur beställningen än ser ut.

Som curlingmake har jag dessutom ofta nattskiftet. Min fru säger att barnens pigga gener kommer från min sida av släkten, och därför är det mitt fel när ungarna inte sover. Än så länge är sömnbristen inget problem – jag går till jobbet och vilar upp mig med en kanna kaffe varje morgon – men hur blir det sen?

Om två veckor börjar pappaledigheten, och med den kommer svaren.

I all ovisshet är i alla fall en sak säker: det ska bli härligt att röra om i mina intrampade rutiner och stå till mina underbara små tyranners förfogande.