Serverhetta

Andra dagen efter semestern. Klockan är tjugo över sju. På väg in genom receptionen hör jag nattvakten tala med fastighetsskötaren om ett vattenläckage. Jag går obekymrat in till kontoret och loggar in. Morgonens största besvär är att kaffemaskinen verkar trasig; Murphy modell mindre med andra ord.

Det tar till niotiden innan jag får besök.

"Jag tänkte att du kanske ville ha en uppdatering" säger en av våra systemadministratörer och börjar berätta.

Det visar sig att vattenläckaget är kylmedium från stora aggregatet i vår primära serverhall. Hela golvet är fullt, och tre företag turas om att felsöka, dammsuga vatten och leta lösningar. Temperaturen i rummet är 35 grader mot normala tjugo. Vissa kritiska servrar har nått femtiogradersstrecket.

Nåja, ingen anledning att gråta över spilld glykol. Det är bara att börja rada upp alternativ.

1. Vi kan laga kylsystemet, men utan att veta vad som är fel vet vi inte hur lång tid det tar. En person avdelas att leta upp en rörkunnig kylkille. Någon sådan har vi inte på plats, och kylföretaget som vi har serviceavtal med saknar också resurser i sommarhettan. Inte bra, och det får mig att undra vad ett serviceavtal är värt. En av oss går och ringer runt efter rörkillar.

2. Vi kan skaffa reservkyla. Idén är lockande tills vi förstår att den bygger på att vi inte kan ett dugg om kylsystem. Serverhallen är helt enkelt för stor och det är för varmt. Det vi kan göra är i alla fall att skaffa fläktar och dra ut den varmaste luften. En person skickas ut på fläktjakt.

3. Vi kan ta ner servrar och minska värmepådraget i rummet. Vi tar fram prioriteringslistan, informerar berörda avdelningar att de inte arbetar med tillräckligt viktiga saker och börjar stänga ner enligt en tidigare bestämt ordning.

Fläktar får vi fram, och vi klarar av att stänga servrar, men hur får man tag i en rörduktig kylkille i Semestersverige? Efter ett tags resultatslöst ringande minns jag att en av mina äldsta vänners pappa driver ett ventilations- och klimatföretag. I det här läget har jag allt att vinna, och slår en signal. Pappans välkomna röst ur det förflutna gör mig nästan religiös. Han skickar sin servicechef Erik direkt.

Så går tiden och vi står i ring runt termometern och försöker kyla rummet med tankekraft. Samtidigt grunnar vi på hur länge våra prioriterade servrar klarar hettan. Konsekvenserna av ett stopp är stora, och vi behöver en kvalificerad bedömning.

Någon får idén att vi kan kolla med utvecklingsavdelningen. I vårt hårdvarulabb testas alla våra egna produkter för extrema förhållanden. Fem minuter senare har vi en expert med mätutrustning i bastuhallen. Han svettas som vi andra, men av rätt anledning.

"Ställ en fläkt här, där och där" säger han. "Ni behöver inte oroa er än. Maskinerna klarar tjugo grader till" säger han och går tillbaka till sitt vanliga arbete.

Under tiden har min nya hjälte, rörkillen Erik, smakat på kylmediet för att ta reda på vad det innehåller, demonterat ena delen av serverhallen med kofot och hittat en sprucken jättemutter.

Med en ny mutter på plats ägnar vi några timmar åt att skaffa glykol, men det känns som ett kärt bekymmer. Klockan åtta på kvällen, gissningsvis femton-sexton timmar efter haveriet, sätts sista isoleringen på plats och kylaggregaten börjar brumma.

Morgonen efter fungerar kaffemaskinen igen. Jag tar det som ett gott tecken.
blog comments powered by Disqus