Vägstyrning

Vi ägnar ganska mycket tid åt långa strategier. Tio år bort bygger vi scenarier, visioner och världsbilder. Sedan backar vi långsamt tidsmaskinen några år åt gången och lägger ut markörer för ett framtida vägbygge. Väl tillbaka i nutiden står vi där sedan med en plan, en idé att förhålla oss till.

Det enda vi vet är att tio år är en lång tid och att ingen plan kommer att hålla hela vägen. Men genom att göra om arbetet tillräckligt ofta håller vi fokus på rätt frågor: Vad är långsiktigt rätt att göra? Vad är bra för oss på sikt? Hur ska vi agera nu för att hamna rätt senare?

De långa strategierna ersätter i viss mån kortare målstyrning för oss och ibland fantiserar jag om att vi kanske skulle kalla vår arbetsform vägstyrning i stället för målstyrning.

För mig är Karin Boyes enkla ord fortfarande så brännande sanna:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.



Höjdhopparen Linus Thörnblad har talat om baksmällan som kan drabba elitidrottare. Tomheten när man når (eller missar) högt ställda mål. Depressionen efteråt.

Samma risk finns för företag. Vi målstyr. Ständigt mål att nå. Ständigt nya. Långa. Korta. Ständigt uppfyllda eller missade mål. Ständig tomhet i väntan på nästa mål, nästa fix. Måste det verkligen vara så?

Tänk om vi i stället kunde balansera oss lite grand till mer av ett bolag i Boyes anda. Tänk om målet kunde vara underordnat vägen även för företag.

Vägstyrning. Att optimera på resan. På glädjen, välbefinnandet och upplevelsen och låta målen komma i andra hand.

Men visst - att bara bygga på att varje dag ska vara en lycklig upplevelse som får leda precis vart som helst kanske inte fungerar. Målen har därmed en roll som behöver en motvikt. Ett bolags långsiktiga välbefinnande behöver en förkämpe i en värld där kvartalsekonomin så lätt dominerar och får kortsiktiga prioriteringar att väga för tungt.

I ett välmående företag måste långsiktigheten ha en plats. Produkter ska skapas både för stunden och nästa decennium.

Personal som mår bra och vill stanna har allt att vinna på att lyckas i sina strategibyggen tio år bort, men i ett företag där nästa tremånadersmål väger tyngst torde en planeringshorisont på ett decennium mest kännas meningslöst betungande.

Vilken entreprenör eller riskkapitalist som är först ut med renodlad vägstyrning vet jag inte men i tider då socialt ansvarstagande vinner mark på andra värderingar borde det vara inom räckhåll.

Och tänk vilket härlig argument man får i striden om arbetskraften:
Ett företag att vara lycklig i.

God jul!
Comments

Dubbelliv

Jag lever ett dubbelliv – men inte i hollywoodsk bemärkelse som kalsongprydd, nattetida superhjälte eller kärlekskrank kvarterscasanova. Min dubbelnatur är tvärtom typisk för alla oss chefer som försöker klara högt och långt samtidigt med lågt och kort.

Den ena identiteten har ett uppdrag som passar latmaskar. Den andra är en slitvarg som länge får dras med konsekvenserna av alter egots sporadiska insatser. Jag har till slut hittat en formel som beskriver relationen mellan mina båda personligheter; det finns ett brutalt ett till ett-förhållande mellan dem. För varje dags arbete min strategiska själ lägger ner får min operativa kropp ett års arbete.

En dags strategitänk ger ett års arbete.

Så är förhållandet för min del. Gruvligt ojämlikt – och jag är övertygad om att detta är en sorts ojämlikhet vi måste vårda och försvara; den är enormt viktigt. Man får inte förleda sig att tro att strategisk förståelse och talang är nyckeln till framgång.

Strategiarbete omges ofta av en förledande glamour; det låter viktigt, långsiktigt och snillrikt. Är man med om strategiarbetet har man inflytande.

När jag träffar företag som vill sälja strategiarbete och hjälpa oss tänka håller jag detta i huvudet – för varje dags strategiarbete får jag ett års arbete. Det har en direkt och tydlig konsekvens: jag har inte nytta av mer strategi än jag kan överblicka. En veckas strategiarbete är som ryska femårsplaner; man kan lika gärna spå i kaffesump eftersom världen inte tillåter mina strategier att vara relevanta i fem år. Så klyftig är jag inte.

Inflytandet sitter i strategierna – under en dag varje år. Resten av tiden handlar arbetet om att leverera, att hitta alla metoder och vägar till lösningarna. Varje vägval och operativt beslut vi fattar har gyllene möjligheter att lösa strategins inneboende utmaning – eller komplett döda varje chans att alls komma till slutmålet. Det är inte vad vi gör utan hur vi gör det som har betydelse.

Om man drar parallellen till en roman kan man likna handlingen vid strategin och berättartekniken, själva utförandet, för den rent operativa leveransen. En del böcker kan man läsa för handlingen skull, men det stora flertalet sidor man tar till sig beror inte på handlingen utan hur den framförs.

Det operativa avgör om och hur man lyckas. Kompetent skit under naglarna betyder mer än visioner med guldkant.

Till syvende och sist är det alltid leveranserna som räknas.
Comments

Från strategi till batteri

Det skiftar fort – högt till lågt till högt igen; helikoptern står aldrig still. Inom loppet av en timme avhandlas en strategi för prissättning, en UPS som just har slutat fungera och hur vi bäst stöttar vårt säljbolag i världens kanske mest spännande tillväxtmarknad just nu, Kina. Samma tanke slår mig gång efter annan oavsett var helikoptern befinner sig: om det finns ett recept på framgång är huvudingrediensen skit under naglarna. Min roll? Jag är problemlösare och verksamhetstorped. På visitkortet står CIO. Läs mer...
Comments