Före och efter

Med barnen kommer en ny syn på livet. Ta en så enkel sak som att skala potatis. Innan jag fick barn var det en avskyvärd syssla, fullt jämförbar med att stryka och svettas. Idag står potatisskalandet lika högt i kurs som att diska och gå på toa ensam – dvs på topp tiolistan alla aktiviteter sammantaget.

En av mina bästa vänner berättade att hans liv har inte ändrats alls av att han fick barn. Det är det sjukaste jag har hört på tio år. Vilket liv lever den som inte märker skillnad på före och efter barnen?

För min del är det i alla fall inga problem. Hos oss är det nya kvastar på alla fronter.



Ta musiken. Före – då strömmade tungung ut högtalarna. Nu efteråt arbetar min dyra och datoriserade musikanläggning med Pettsonsånger uppförda i original av några som lämpligt nog kallar sig Bröderna Slut. Förlåt mig, stereon. Jag lovar att spela Metallica på hemmet.

Eller ta filmerna. Före – då fanns det månader då Anna och jag hade sett allt som gick på bio. Jag visste vilka skådisar som gällde och filmerna de arbetade med. Nu efteråt håller jag koll på när nya Barbiefilmer släpps, men vet ingenting längre om Hollywoods ledande våldsverkare. Bio har jag inte varit på sedan vi såg Roy Anderssons Sånger från andra våningen, och vi har inte velat lämna Barbies tryggt förutsägbara värld sedan dess.

Eller ta maten. Före – då... Tja, jag minns inte riktigt, men någon sorts mat lagade vi väl. Inte levde jag väl på flingor och mjölk? Jag minns inte. Men nu efteråt vet jag precis hur det är. Vi har aldrig lagat så mycket förment spännande mat som sedan barnen kom. Det som tidigare var snabbmat och helfabrikat är nu husmanskost och söndagsstekar. Att laga mat i ugn är det enklaste som finns och ingen av oss drar sig för den där heldagarsanrättningen. Samtidigt är det underligt hur vi lyckas göra all denna spännande mat fullständigt grå och likgiltig. Visserligen har varken Anna eller jag särskilt mycket gemensamt med Tore Wretman, men det är inte bara därför all mat saknar utstrålning och smakar filt.

Anledningen är i stället en annan. Löken försvinner för att Tilda inte gillar den, chilin för att Tea inte tål den, krossade tomaterna för att Tilda bara äter det som är helt, rent och inte kladdigt – och så vidare. Kvar är eldig risotto gjord på svag buljong, ris och ost eller en het chiligryta på falukorv och utspädd ketchup.

Regeln är enkel: varje uns av smak och personlighet i maträtterna ska utraderas. Enda undantaget från regeln är märkligt nog ris som Tilda bara äter om hon får soja till.



Häromdagen kom Anna på en genial sak. Hon gjorde tomatsås till en risrätt och fick Tilda att tro att det var röd sojasås. Lysande! Tilda åt som en häst.

Eller ta sömnen. Före – då somnade jag sent och gick upp när jag ville. Nu efteråt känns det aldrig som om jag vaknar alls.

Men det sjukaste av allt är att alla dessa förändringar ändå inte är nog. Jag älskar mina barn så att det dåliga samvetet värker i mig varje gång maten faktiskt fått smak eller tröttheten tagit överhand och gjort mig till en otålig best som begränsar deras framfart.

Före – då trodde jag att det svåra bara hade med barnen att göra. Nu efteråt vet jag att barnen klarar sig. Det svåra är att leva med sig själv.
Comments

Pappaledig – andra resan

Snart brakar det loss. Om bara två veckor börjar pappaledigheten.

En gång i tiden lät det riktigt trivsamt. Pappaledig. Ledig. Ett ord som antyder att man ska koppla av.

Jo.

Jag har varit pappaledig förr. Första dottern, Tilda, och jag vältrade oss i att vara lediga tillsammans. Då var hon drygt ett år och ställde inga särskilda krav. Så länge jag satte henne i vagnen och toksprang genom den lokala skogsdungen var hon nöjd; receptet på en trivsam pappaledighet var enkelt.

Den här gången är det annorlunda – nu räcker inga enkla trick. Tilda har blivit en kräsen, fyraårig kravmaskin med en vilja av järn och röstresurser nog att låta hela kvarteret följa våra bataljer. Dessutom har hon fått sällskap av en lillasyster på fjorton månader. Tea är inte lika högljudd, men har i gengäld skaffat sig ett härskarfinger som bestämt pekar ut nästa erövring. Tea har ingenting gemensamt med den späda och trivsamma krabat Tilda var i samma ålder. Tea är ett monster redan från början, en Frankentös upplärd av storasyster pappaätaren.

Jo, om två veckor börjar den. Ledigheten.

Missförstå mig inte – jag dyrkar mina döttrar. Båda är vackrare än gryningen och jag får aldrig nog av dem, så monster de är. Jag får väl acceptera att det ligger någonting i gamla talesättet Vargar föder inte lamm. Om ungarna är monster borde jag kanske rannsaka mig själv. Det är garanterat mitt eget fel – men vad annat kan man vänta sig när barnen tvingas växa upp bland tvätthögar, fylld diskho och ogräsmurken trädgård? Det är i sådana miljöer vi monster frodas.

Annat var det förr. I alla fall om man ska tro mina föräldrars aldrig sinande ström av goda råd.

Va? Hinner ni inte diska och städa och arbeta och sopa garaget och luka och uppfostra barn? Det hann vi.

Förr räckte minsann tiden till. Föräldrar förr var helt enkelt renässansmänniskor allihop. Alla kunde allt – annat är det nu då vi bara kan uppfostra monster.

Men min ursäkt duger för mig och Anna. Tiden räcker inte till, och vi har valt att prioritera barnen högre än gräsmattan.

Anna och jag har bestämt oss för att dela resten av årets dagar lika: vi tar varannan dag hemma. Min tröst i oron för den kommande hösten är att jag åtminstone får vila varannan dag. På jobbet. Vi hoppas att del blir ett liv i balans, men i ärlighetens namn kan det lika gärna i stället bli dubbel dos stress: ingen vila någonstans. På jobbet är det som det är, och hemma möter barnens behov en curlingpappas önskan att alltid leverera – hur beställningen än ser ut.

Som curlingmake har jag dessutom ofta nattskiftet. Min fru säger att barnens pigga gener kommer från min sida av släkten, och därför är det mitt fel när ungarna inte sover. Än så länge är sömnbristen inget problem – jag går till jobbet och vilar upp mig med en kanna kaffe varje morgon – men hur blir det sen?

Om två veckor börjar pappaledigheten, och med den kommer svaren.

I all ovisshet är i alla fall en sak säker: det ska bli härligt att röra om i mina intrampade rutiner och stå till mina underbara små tyranners förfogande.
Comments

Första dagen efter semestern

Det brukar sägas att ingen är alltigenom usel, men gudarna ska veta att den senaste sommaren kommer kusligt nära.

Bara en vänlig själ med överseende nog för ett kompani har kunnat glädjas åt sommaren 1996: årstiden som aldrig började och sedan plötsligt var slut. Det verkar nästan som om Sverige har drabbats av någon ny EU-lag som förbjuder ombytligt väder. Våra årstider är numera två till antalet, båda kladdiga och kalla, en av dem är vit och den andra grå. Likheterna är förbluffande.

Samtidigt ska man ära den som äras bör – tack vare sommaren har jag nämligen hittat mitt kall: jag är självplågare. På något sätt har den märkliga sommaren krupit mig under skinnet – jag tycks inte kunna få nog.

I alla fall känns det så just nu, tre timmar in på den första arbetsdagen efter semestern. Den sommar jag har kvar är den som lyser på tegelväggen utanför fönstret. Alltid är det fel på något.

Jäpp, alltid är det fel på något – i synnerhet de första timmarna efter semestern, då man måste lura sig att jobbet faktiskt är viktigt. Viktigt. Det är faktiskt viktigt. Skitviktigt.

Nix, det funkar inte. Jag tror inte på mig. Fem veckors jobb och fyrtiosju veckors semester låter plötsligt rimligt. Bara tänk så många som skulle kunna få jobb!

Filmstjärnors missnöjen
Jag undrar om missnöjet lever djävul på samma sätt med TV- och filmstjärnor.

Tänk på Patrick Stewart i fortsättningen på science fiction-serien Star Trek. Tänk er att han just har haft semester, en bra en som han inte vill ska ta slut, och tvingas återgå till ekorrhjulet som alla vi andra.

Tänk er att han också mår illa första morgonen på jobbet:

– Fan, nu ska man i de där rymdkalsongerna igen.

Och så tar han på sig sparkdräkten som får honom att se ut som en flintskallig Fantomen, sticker laserpistolen i hölstret och knallar upp på bryggan, skeppets kommandocentral, och gör sig redo att rädda världen undan undergång trettio gånger till den kommande säsongen.

Ja, om det nu vore så väl, förstås. I verkligheten står han på en scen, framför ett antal kameror. Och bryggan på rymdskeppet Enterprise är bara en samling blinkande lampor utan annan funktion än att just blinka.

Enterprise, ja. Det finns naturligtvis inte mer än som modell. Fem centimeter lång. Stewart räddar inte världen på riktigt ens en enda gång. I stället ägnar han tid åt att sminkas, åt att upprepa samma klyftiga replik tio gånger tills den låter sannolik och verklighetstrogen, vilket är en utmaning värdig konungar:

– Ge upp nu, K’mpec, annars tar det svarta hålet dig. Okej, Riker, grilla honom! och så skjuter de med sina leksakspistoler, där laserstrålen måste målas dit i efterhand.

Försonad med mitt öde
När jag sitter på jobbet – och samtidigt avundas tegelväggen utanför som får umgås med den svenskt skojfriska versionen av sommar – räddar jag inte världen, inte på långa vägar när. Jag springer runt i mitt högst egna lilla ekorrhjul och avundas alla andra eftersom gräset alltid är skönare för den som har fler semesterdagar att ta ut.

Samtidigt måste jag le, för jag har det inte värst. Jag slipper ta på mig kroppsstrumpa och övertyga mig själv om att det jag gör alls har någon betydelse. Hur Patrick Steward motiverar sig att gå till jobbet förstår jag inte – i längden kan det inte räcka att tjäna miljarders miljarder kronor. Till.

Inte när man måste börja dagen med att ta på sig röda kalasbyxor för rymdbruk.
Comments

Kulturminnesmärk cancerpinnen

Rökning handlar inte om hälsa – det är en livsstil. Fråga bluesartisten med sin John Silver utan filter. Fråga The Marlboro Man.

Tobak är inte nyttigt – i alla fall inte för den som anser att ett långt, friskt liv står högt på önskelistan. Hälsokostbutikerna har med andra ord fel – en produkt är inte nyttig bara för att den växer i någons trädgård. Den tragiska sanningen är i stället att man inte blir hundratio år gammal om man röker en limpa i veckan, även om man prenumererar på yoghurt.

Detta är sant.

Men det är inte hela sanningen.

Den moderna treenigheten
En varelse som lever med cancerpinnen i mungipan är privatdetektiven i alla noir-berättelser. Han har cigarettpaketet i ena handen, whiskyflaskan i andra och en pistol i hölstret – deckarnas egen treenighet. Lika lite som någon försöker ta bort Helige ande ur kyrkan (rök som rök) kan man göra sig av med cigaretten i filmsammanhang. Det spelar ingen roll om livet blir tio år kortare – hjältar dör unga, det vet alla ändå – mannen i trenchcoat förväntas röka.

Sedan är det tal om passiv rökning. Har ni någonsin sett en filmstjärna dö av passiv rökning? Det kan bero på att filmstjärnor förväntas dö tufft – att dö av passiv rökning är långt ifrån tufft. Få är de skådisar som byggt en karriär på den sortens död. En raket i magen, däremot, dubblar gaget.

Nej, även den passiva filmrökningen måste var kvar. Man kan se det som ett sätt att sprida passiv glamor, att göra birollsinnehavarna till passiva hjältar.

Svårare är det inte.

Jag tror att vi alla är överens om vikten av eviga hjältar. Ett sätt att behålla dessa hjältar är att helt enkelt kulturminnesmärka cigaretter – som den oumbärliga symbol och kulturinstitution de är.

Jag kan tänka mig en öppen diskussion om formerna för denna kulturminnesmärkning. För min del får gärna cigarillerna i Clint Eastwoods mungipa bytas ut mot livsbringande hälsoelixir – så länge elixiret ryker ur ett rör i mungipan. En annan lösning man kan tänka sig är att enbart speciellt utbildade stuntrökare tillåts befatta sig med dessa dödens små hejdukar.

Ändamålen helgar medlen. Det viktigaste för mig är att alla filmhjältar får fortsätta att suga på rykande fräckepinnar.

Konspirationsteorin
För att fördjupa debatten om cigarettröken och dess medelmåttigt konserverande effekter på hälsan måste vi minnas vilka som tjänar mest på att människor ägnar sina liv åt att sluta röka i stället för att – i full frihet – bolma på som romantikens ånglok på ben. Vi får med andra ord inte glömma att enorma ekonomiska intressen vill att vi håller på att sluta röka under så lång tid som möjligt.

Den svenska läkemedelsindustrin har miljarder att tjäna på sina cigarettsubstitut. Ta Nicorette från Pharmacia. Den som hittade på det måste vara en filmhatare av rang – vem vill se Clint Eastwood och Humphrey Bogart tugga tuggummi? Vem vill se Bruce Willis sitta ensam och övergiven med fötterna söndertrasade av krossat glas, överst i en skyskrapa som kapats av terrorister, och tugga tuggummi?

Han måste röka. Hela branschens trovärdighet hänger på det. Bara tänk på en gangsterfilm utan cigaretter – hur tänder man på en bombstubin med tuggummi? Vill vi verkligen att alla filmer ska handla om töntar som bearbetar gummimassa med munnen?

I Finland förbjöds rökning 1995 i princip överallt. Man kan fråga sig vad det beror på. Har Finland inga hjältar kvar – eller är det kanske så att broderlandet i öster inte behöver några hjältar? Visserligen är finnar hårda, men är de så hårda?

Utan att vilja såra machofolket i de många sjöarnas land tror jag att svaret är mycket enklare än så.

Finland har ingen läkemedelsindustri. I de hårda människornas land är ingen beredd att betala miljoner för reklam som får befolkningen att tugga käkarna ur led.
Comments

Hur man känner igen en civilingenjör

– en fältstudiehandbok för den intresserade

En civilingenjör är trevlig att gå på teater med, praktisk att ha hemma när propparna går och en riktig drömprins om det plötsligt visar sig att man behöver göra en fourier-transform av ICA-kvittona.

Vi ingenjörer är ofta förvillande lika vanliga människor. Många av oss klär sig, promenerar och dricker kaffe på samma sätt som vanliga dödliga. Det stora flertalet ingenjörer ligger ner när de sover och nästan alla kan obehindrat föra ett helt vanligt samtal. Vi kan till och med prata om något annat än teknik i ända upp till tre minuter.

Denna likhet är ett problem för många. Hur bär man sig åt att skilja en civilingenjör från en vanlig människa när de är så lika? Det är detta problem Handbok i fältstudier av civilingenjörer angriper. Med några enkla handgrepp kan också Du bli en professionell urskiljare av ingenjörer – om du tar dig tid att läsa följande guide kommer ingenjörerna i en folkmassa att framträda tydligt som moln på en klarblå himmel.

Civilingenjörernas spridning
För ett otränat öga är skillnaden mellan en civilingenjör och en vanlig dödlig inte bara svår att upptäcka utan ofta omöjlig. Ja, jag säger det igen. Omöjlig. Det om något visar hur långt de svenska tekniska högskolorna har kommit. Årligen placerar dessa högskolor hundratals, ja upp till tusentals, civilingenjörer ute i samhällets olika skikt. Infiltrationen har gått så långt att civilingenjörer är lika vanliga som åkrar ute på landet och till och med vanligare än asfalt inne i städerna. Idag finns civilingenjörer i hela Sverige – från landsbygden till centrala Stockholm. Och dessutom några på Öland.

Igenkänningstecken i miljön – grovspaning
Man kan snabbt anta att dessa miljöns subtila tecken – åkrar, sockerbruk, asfalt, tjockbolmande skorstenar och tunga kemiska industrier – är säkra tecken; någonstans finns en civilingenjör i faggorna. Dessa tecken är dock inte alltid helt säkra. Man kan inte automatiskt anta att alla personer som ses i samband med en asfalterad plats eller en bolmande industrilokal är civilingenjörer. Dock finns det anledning att inleda det vi fackmän kallar finspaningen, dvs. att – när man väl hittat en miljö där civilingenjörer (med all sannolikhet) vistas i relativt hög koncentration – skilja de äkta ingenjörerna från de så kallade skeningenjörerna.

• Nybörjartips. Trots att civilingenjörer trivs bra överallt finns fortfarande en viss koncentrationsökning runt fabriker. Det kan därför vara förnuftigt att börja sina första spaningar vid någon lämplig industribyggnad (gärna med många skorstenar).

Finspaning
Det är nu man som observatör riskerar att bli oförskämd. Det främsta hjälpmedlet vid en finspaning är nämligen stirrandet. Man måste helt enkelt glo och glo igen. Inte bara en gång, utan ofta två, tre eller till och med fyra gånger. Den typiske civilingenjören har nämligen några attribut som röjer hans/hennes identitet. Tyvärr är de här attributen – som vi kommer till – inte entydiga, utan kan likaväl finnas hos de bedrägliga skeningenjörerna.

Miniräknaren är det klassiska kännetecknet. Tidigare fyllde räknestickan samma funktion, men den har alltså ersatts av miniräknaren, ofta en HP som utnyttjar omvänd polsk notation – någonting en civilingenjör älskar att tala om. Om du kommer så nära vederbörande att ni kan samtala med varandra är detta en bra och säker inledning:

— Jag ser att min herre/fru är bekant med den omvända polska notationen.

En äkta civilingenjör lyser upp och är sedan – i ärlighetens namn – faktiskt svår att bli av med.

Attachéväskan är också ett bra tecken, även om just detta attribut särskilt ofta används av skeningenjörer av ekonomtyp och skenekonomer av juristtyp. Detaljer som dock kan urskilja ingenjörer från andra är det populära kombinationslåset. En äkta ingenjör låser inte sin väska med nyckel – en äkta ingenjör vill ha siffror att minnas.

Portabla datorer är populära bland civilingenjörerna. Det som säkert skiljer civilingenjörer från skeningenjörer är detaljkunskapen. Om du kommer i samspråk med spaningsobjektet bör du ställa följande fråga:

— Jaså min herre/fru har dator under armen. Säg mig, har den här modellen processor?

Den äkta ingenjören svara då sekundsnabbt något i stil med:

— Jodå, för det mesta så.

Det är nämligen sådan detaljkunskap som skiljer de äkta från de skenbara ingenjörerna.

Det tecken i klädväg man kan studera är de mönstrade, torusformade guldklumpar (så kallade civilingenjörsringar) som många civilingenjörer bär runt ringfingret. Den verkliga experten lär sig med tiden skilja dessa ringar från andra torusformade guldklumpar runt ringfingren, även kända som vigselringar.

Ett mycket bedrägligt attribut är den bärbara telefonen. Denna är inte ett tecken på en civilingenjör – snarare tvärtom; attributen bärs mycket oftare av skeningenjörerna av ekonomtyp.

Skulle inga av ovanstående tips hjälpa måste man ta till den sista utvägens teknik. Se nedan.

Ett varningens ord
Vad gör man då om man försökt allt och ändå inte lyckats? Till att börja med får man repetera de grundläggande stegen i observationen och se till att man dels hittat en miljö där civilingenjörer trivs (grovspanat), dels studerat alla misstänkta personernas karaktärsdrag och attribut (finspanat).

Skulle man – även efter att ha upprepat de här stegen – inte ha hittat sig en civilingenjör finns några trick kvar. Det är dock viktigt att påpeka att dessa trick faktiskt mer eller mindre betraktas som fusk av de riktigt renläriga civilingenjörsspanarna. Därför bör man i allra största mån försöka undvika att sjunka så lågt – vem vill stå med skammens rodnad och öppet erkänna en dålig observationsförmåga?

Den sista utvägen
Den som är i desperat behov av en civilingenjör och inte lyckas hitta någon kan överväga följande förnedrande lösning: Gå fram till den person du misstänker och ställ följande fråga:

— Ursäkta min bästa fru/bäste herre – är det möjligen så att ni är civilingenjör?

Detta borde besvara den akuta frågan om huruvida personen är ingenjör eller inte. Om det visar sig att personen är en skeningenjör är det bara att försöka igen med nästa första bästa person.

Jag kan inte nog påpeka hur viktigt det är att denna sista utväg enbart används i extrema nödfall. Civilingenjören är visserligen inte mer aggressiv än andra djur på vår planet, men blotta insikten om att han/hon faktiskt bara ser ut som en vanlig människa kan ta självförtroendet ur den starkaste ingenjör, och det vore högst olyckligt. Bara betänk vår devis:

Tänk så mycket nytta de gör – tyck om en civilingenjör!
Comments

En studie i meningslöshet

Har du någonsin tänkt på att livet är som en omgång flipper? Inte?

När jag var en liten hallänning var flipperspel det mest spännande som fanns. Jag kunde stå och stirra i timtal på alla äldre killar som slog, tryckte, skrek och uppenbarligen förstod meningen med att puffa en liten stålkula fram och tillbaks över en masonitskiva med blinkande plastbubblor. Spelskjulet blev på något sätt världens medelpunkt när de bästa spelade – tiden stannade och alla goda andar i Halland byttes för en kort stund ut mot en häxmästare och hans följe. Platsen skimrade och glödde – ingenting kunde vara mer spännande än att få stå i flipperspelsblinket och drömma… Stunder som den visste jag allt om min framtid – jag skulle bli professionell flipperspelare med specialgjutna nickelkulor, reklamkontrakten skulle ersätta varandra och titeln på min memoarbok var redan klar: Tilt är för töntar.

Mitt minne av barnaåren – jag är något äldre än vår moderna tideräkning – är en aning dunkelt, men jag minns det viktigaste. Det absolut fräsigaste man kunde ha när jag växte upp var digitalur, vattenkammat hår och ekorrar på skjortslagen. Den som saknade de rätta attributen kunde kompensera för det genom att i stället kasta jordklumpar på klassens flickor – vägen till framgång var inte lätt och man var tvungen att ligga i för att behålla sin popularitet.

Men tiden går och saker förändras. På min tid, de gamla goda spelhallarnas tid, var glass glass och flipperspel flipperspel, och alla visste skillnaden. Idag har allt ändrats: nuförtiden är glassen konserveringsmedel och flipperspelen datoranimationer på bildskärmar – och vill ingen människa vara med kan spelet alltid leka med sig själv. Ja, kära barn så tiden går.

Men tillbaks till de gamla spelhallarna. Man kan beskylla Halland för mycket, men inte spelhålebrist: Halland hade fullt av dem. Varenda åker med självaktning hade ett gammalt skjul med tv-spel, flipperspel och en jukebox som hela tiden spelade en raspig singel med Born to be alive. På den tiden var det flipper, polisonger, square dance och traktorpulling som gällde. Det är det förresten fortfarande – fast på den gamla goda tiden täckte Halland hela Sverige och en stor del av Europa. Idag täcker det bara Halland.



Detta var i TV-spelens barnålder; och alla spel kostade en krona – alla tre. Och de var ungefär lika roliga som Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. TV-spelen på den tiden var enkla att begripa – och moralen i spel som Pacman och Space Invaders var mycket enkel att förstå: kötta eller köttas – bra och uppbyggande levnadsregler.

Flipperspelen var däremot värre. Hur skulle man bära sig åt för att som sjuåring förstå meningen med ett stort och avlångt monster som lät klonk, ett monster alla killar med moppe och egen godispåse försökte smeka, förföra och locka till den orgasm som kallades frispel? Hur skulle man kunna veta att flipperspelen bara är en naturlig del av alla grabbars hormonprocesser när man inte ens visste att tilt är detsamma som våldtäkt på flipperfackspråk?

När jag var liten visste jag mer om meningen med livet än meningen med flipperspel – när det gällde flipper förstod jag faktiskt aldrig någonting. Man sköt iväg kulan, det sade klonkklonkklonk, man flipprade till den klotformade nickelbiten så ofta man kunde – tills den for ner i apparaten som skrattade och tjänade pengar på ens bekostnad. Eftersom det knappast kunde vara hela nöjet försökte man igen. Och igen.

Jag förstod ingenting om meningen med att febrigt jaga poäng för poängens skull, men jaga gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att bara hålla kulan rullande för rullandets skull, men rulla gjorde jag. Jag förstod ingenting om meningen med att slå ner så mycket som möjligt så många gånger som möjligt, bara för slåendets skull, men slog gjorde jag.

Med åren har jag blivit alltmer förtjust i flipper och den uppenbara meningslösheten i att jaga poäng, hålla kulor rullande och slå de stående. Jag har plötsligt förstått att tjusningen med flipperspelande är ganska självklar och enkel – den misshandlade kulan som törnar mot saker och får stryk i en evig jakt på poäng beskriver helt enkelt livet i dess enklaste form.

Vem kunde tro det om flipperspel?
Comments

Lagom är bäst

Det är lustigt det där med religion i Sverige. Många verkar se på sin tro på samma sätt som på sitt pensionssparande. Man går i kyrkan någon gång om året – till jul och kanske vid något bröllop eller dop – och samlar lite poäng här, lite där, för att slippa vara helt renons när det blir dags. När dagen D kommer. Dagen Död.

Det är då man ska ha lite tro undanstoppad i madrassen, något att falla tillbaks på när man knack-knack-knackar på himlens dörr.

“Hallå, Gud? Släpp in mig – jag var i julotta!”

Undrar om Gud blir impad.

Min farfar var en person som inte sparade någonting. Han ägnade livet åt att vara en hängiven och praktiserande ateist som svor till frukost, förbannade till kvällsmat och improviserade resten av dagen. När han blev äldre hade han ingen gammal tro undanstoppad – ingen alls. Så närmade sig döden, och för att råda bot på att han redan hade använt sitt mentala sparkapital på helt andra sätt satte farfar sin nödplan i verket. Plan b.

B som i kovända. B som i vända kappan efter vinden. B som i krypa till korset. Eller – i hans fall – sprinterlöpa till korset. Över en natt blev farfar superateisten en helt ny människa. Farfar Gudfruktig. Farfar Fanatiker.

Min grånade anfader hade plötsligt hittat hem – eller förirrat sig fullständigt. Detta förvånade oss alla, men i synnerhet min pappa – länken mellan mig och farfar. Ateism var liksom deras far–son upplevelse – andra går på fotboll, de var ateister ihop. Pappa brukade sammanfatta sin världsbild med en mening:

“Det finns bara en sak man vet säkert, och det är att man ska dö.”

Raka rör och hårda bananer för den som bara ägnar livet åt att vänta – någonting pappa aldrig har gjort.

På sjuttiotalet fick han för sig att ordet frigjord gällde honom, och gick ur statskyrkan. “Den som icke tror skall heller icke skatta”, resonerade han och skaffade papper på att han var hedning.

Hedning.

Han stod utanför. På egna ben. Tvingad att möta evigheten utan annat hopp än att bli maskföda. Det måste ungefär ha varit som att stå utanför hyresgästföreningen – när det är dags att be hyresvärden om nåd och anstånd får man förhandla själv.

Detta gick mamma på nerverna. Efter att ha varit familjens enda kandidat till förstapriset Evigt Liv en hel månad fick hon nog. Hon tänkte minsann inte sitta ensam i Paradiset medan pappa hjälpte påskliljor och vitsippor bryta upp genom gräsmattan. Nej, mamma hade storplaner för evigheten, så efter ett månvarv i vild, hednisk frihet tvingades pappa med igen.

Det är detta som är precis som pensionssparande. Man lägger undan för gamla dar. Så ändrar man sig och tänker: “Ah, vad fasen, man ska leva i nuet”, går ur och köper bingolotter för hela klabbet. Tre veckor med Loket senare har någon lämplig finansminister halverat pensionen, och så är man tillbaks i egensparandet igen. Julotte- och bröllopsduttandet.

Och nu är det min tur. Ateistens sonson och pensionsspararens son. Vad tror jag på?

Arvet arvet efter farfar och pappa är tungt att bära. Två så hängivna hedningar är svåra att matcha, men jag gör mitt bästa. På mitt eget husbehovshedniska sätt. Men jag stannar ofta upp och undrar när min stund ska komma – när jag kommer att rusa gator och torg fram med ett kors runt halsen, en bibel i ena handen och en kollekthåv i andra – när jag kommer att börja tro. Och på vad.

En gång trodde jag på mig själv. Kanske inte så mycket som somliga tror på högre makter, men ändå. Åt det hållet. Frågan är om det räcker i längden.

För säkerhets skull går jag i kyrkan någon gång om året. Sådär i juletid, när man kan skylla på årstiden. När jag passerar en kyrka händer det att jag tittar in och beundrar byggnadsverket. Och när livet går åt skogen ett par gånger om året vänder jag blicken uppåt, knäpper en och annan hand och viskar:

“Hördu, snälla. Varför jag?”

Någon gång om året.

Jag sparar till min ålders höst – när allt kommer omkring vill jag slippa farfars sjå på slutet. När allt kommer omkring är lagom bäst.

När allt kommer omkring är jag ju ändå svensk.
Comments

I en diskho

Jag har precis avslutat en disk. Ni vet – en riktig en. En treveckors.

Mitt hem är en misär.

Jag har börjat utföra vetenskapliga experiment på toaletten. Vet ni hur länge man tvingas låta bli att städa handfatet innan emaljen helt och hållet försvinner under avlagringarna? Det vet jag.

Jag har dessutom lyckats odla en helt ny spännande sorts bakterier på ena sidan av toaletten. De lever på Ajax Ultra. Var gång jag gör minsta ansats att städa växer bakteriekolonin explosionsartat – mamma påstår att det är den rena emaljen som syns och inte alls en bakteriekoloni, men vad vet egentligen hon? Hon har i ärlighetens namn aldrig upplevt sann och hängiven smuts, verklig skitighet, medan jag däremot har livslång erfarenhet. Själv är jag övertygad om att bakteriekolonin måste svältas ut – inget mer rengöringsmedel den här sidan år tvåtusen.

Mitt hem är en misär.

Vet ni att en nästan färdigskriven exjobbsrapport kan bli ett riktigt snyggt golv, bara man brer ut den tillräckligt? Dekorerar man den sedan med gamla rester från Burger King och senaste fjorton dagarnas TV-program blir resultatet slående: man bor mitt i ett expressionistiskt konstverk och är som en ensam jättebakterie i en höinfusion, som en performance-konstnär i griseri.

Nä, det där gamla uttrycket Mitt hem är min borg gäller inte längre. För tillfället är mitt hem en jättelik odlingsplatta där allt ludnare saker lever och kalasar på varandra. Nåja, jag ska kanske inte klaga – det är någon att se på hockey tillsammans med.

Men en sak sörjer jag – sängkvalstren avskyr mig. Senaste gången sängen var bäddad var någongång förra decenniet (ni minns säkert vilket decennium jag talar om – det var då fastigheterna inte gick att köpa, vilket är festligt med tanke på att samma fastigheter idag inte går att sälja). Vid närmare eftertanke tror jag nog att sängkvalstren gillar mig ändå – de borde hinna lägga, ruva och kläcka fram några generationer kvalster i mina lakan på tre månader.

Jo att överleva i den här bostaden är inte enkelt.

Så var det köket.

*

Förlåt pausen, men jag blir alldeles matt av att tänka på det – jag har nämligen precis diskat. Det var dags, det måste till och med jag erkänna. I morse när jag till slut släpade mig upp slogs tallrikarna om sportsidorna i tidningen. Då var det dags.

Första tallriken var inte så illa – inte alls lika illa som den borde vara. Den bet mig några gånger, men jag är vaccinerad mot rabies och inte rädd av mig. Som en kökets Don Quijote tog jag mig an den komplicerade uppgiften. Jag hade ingen Sancho Panza, men jag hade mitt svärd – mitt magiska och dryga svärd som jag aldrig skulle byta mot två mediokra. Excalibur, kanske ni tror, men nej. Mitt vassaste redskap heter Yes Ultra.

Med ett modigt visslande på mina läppar började jag diska. Första lagret var lätt att få bort – glass fäster inte så bra på rester av rödbetsoppa. Då var det värre att ta bort de stekta äggen under rödbetsoppan.

Tre veckors ätande på tre platta och två djupa tallrikar, två gafflar och en tesked. Tro mig – det är en suverän bantningskur. Efter två veckor har man praktiskt taget slutat äta helt och hållet.

Jag och min trogna förkämpe Yes Ultra stred tappert. Vi gned oss blodiga, fick tallrikarna att glöda av friktionen, var segerherrar i en kort och mycket blodig fejd. Trodde vi. Mitt i stridens hetta, precis när vi såg ut att vinna, ändrade matresterna strategi och gick till motangrepp. Jag svängde mitt svärd och gjorde slut på dryga litern Yes på nolltid. Det var då jag tvingades till reträtt, tvingades inse att snälla och beskedliga hushållskemikalier inte räcker långt mot tre veckors väldrillad legosmuts. Mot den disken skulle bara en sak fungera: nervgas.

Mitt hem var en misär.

Nu är det bättre – jag är för tillfället på turné i vänkretsen. Jag är normalt inte lättskrämd, men när heltäckningsmattan började prata i sömnen i förrgår fick jag nog.

Är det någon som vill hyra en möblerad lägenhet i andra hand?
Comments

Baklängeskreativ

Jag blir kreativ baklänges. Det borde förmodligen finnas en glamorös historia för varje intresse som jag drabbat min omgivning med, men det gör det inte. Intressena uppstår helt enkelt av fel skäl; jag blir kreativ baklänges.

Tänk er en författare på medeltiden. Dåtidens ordbehandlare var förmodligen gåspenna och lumppapper – vad var egentligen författarens drivkraft kan man fråga sig. Förmodligen viljan att berätta en historia. Vill man berätta en historia för många personer kan man bli författare. Alltså skriver man. Konstigare var det nog inte. Det är vad jag brukar kalla ett typiskt framlängesintresse. Det finns ett typiskt behov och man löser det.

Den som är baklängeskreativ börjar i andra änden. För min del började skrivandet med att pappa tog hem en elektrisk skrivmaskin när jag var arton år gammal. Jag trivdes helt enkelt med att trycka till tangenterna och höra det lilla termoelektriska skrivhuvudet fräsa till när det brände in bokstäverna i papperet.

Min baklängeskreativa hjärna får mig att alltid börja med prylen. Jag blir inte författare för att berätta en historia utan för att få använda min nya dator.

Det värsta är att jag inte har lärt mig. Tvärtom har jag just upptäckt elektriska skruvdragares nära nog erotiska inverkan på en trettiosjuårig, husägande tvåbarnspappa som aldrig har någon tid över för sig själv. Ända tills jag – mer eller mindre av misstag – köpte en skruvdragare härmoveckan har jag alltid tyckt att det där med skruvar är överskattat. Varför anstränga sig när man kan spika? En hammare, en spik och vilken bräda som helst: tjoff, tjoff, tjoff sedan är det klart. Skitenkelt.

Nu ser jag lite storsint och roat tillbaka på min ungdomliga brist på insikt. Idag spikas ingenting i vårt hus. Vi skruvar. Det kommer inte en färdigmonterad möbel innanför tröskeln – numera är det mängden lösa skruvar som avgör vad vi köper.

I morgon är det lördag. Då ska vi köpa en sandlåda till familjens tvååring. Hon bryr sig inte om vilken sandlåda det blir bara den går att gräva i, och hennes mamma är inte bättre hon. Som tur är följer jag med och styr upp inköpen. Tänk om de skulle kommit hem med en formgjuten grön sköldpadda av plast…

Egentligen tror jag att baklängesintressen blivit allt vanligare som en bieffekt av all teknisk utveckling. I takt med att husets skruvar verkligen (jag garanterar!) är åtdragna, alla staketpinnar sitter fast och grannarna börjat ta in sina utemöbler på kvällen har jag börjat förstå att jag måste börja brinna för någonting nytt.

Vad tror ni man kan göra med en eldriven sticksåg?
Comments

Miana bästa djurbilder

Det är inte lätt att ta en lyckad djurbild. Man ska vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, ha en motordriven hasselbladskamera, ett fyrahundramillimeters objektiv och tvåtusen rullar film med betald framkallning. Då finns möjligheten att något djur av misstag råkar hamna på filmen med skärpa.

Jag har aldrig tagit en enda bra bild i hela mitt liv. Tyvärr måste jag konstatera att det där med fotografering inte är min skarpa sida - inte bilderna i alla fall. Själva knäppandet är en annan sak, det är jag en riktig hejare på. Utan att skryta vill jag faktiskt hävda att jag knäpper snabbare än de flesta. Det där Titta-Tryck som all reklam går ut på stämmer verkligen in på mig. Jag bara tittar och trycker, och snabbt som ögat har jag tagit ännu en bild.

Jag har satsat allt jag äger på expressionistisk fotografering: bilder tagna i stundens hetta, med oförglömlig precision och skärpa. Oförglömligt usel precision och skärpa. I dagens samhälle måste man nämligen profilera sig, skapa en egen nisch, och oförglömliga djurbilder är min.

Som en föregångare på området har jag sammanställt en enkel nybörjarkurs i expressionistisk momentanfotografering av djur – för människor med ont om tid och mycket låga krav på resultat.

1. Köp en engångsamera för 75 kronor. Kursen är utarbetad för engångskameror, men när man blivit mer van vid klåparfotograferingens grunder kan man ta lika usla bilder med en autofokuskamera. Det hela är bara en fråga om erfarenhet.

2. Leta reda på ett lämpligt djur att fotografera – helst det egna husdjuret. Ingenting är så fullständigt ointressant som en hel rulle med suddiga bilder på det egna djuret. Givetvis kan det vara roligt att variera sig ibland, men kom ihåg att det ska gå fort – en expressfotograf har ingen tid på sig. Det är som sagt är fråga om erfarenhet.

3. Ställ upp djuret där ni vill ta bilden. Nu kommer första svårigheten: Skall ni välja en usel motljusbild eller en usel medljusbild. Ett tips för den verkliga nybörjaren är att börja med motljusbilden – det är för övrigt en av mina egna personliga favoriter. Den som ställer sig och tar en bild på djuret med solen gassande rakt in i kameran lyckas garanterat! Bilden blir i stort sett obrukbar.

Den andra varianten – medljusfotografering – är lite svårare. Det gäller inte bara att få solen i ryggen, utan också att se till att ens egen skugga kommer med på bilden. När man vant sig går det hela instinktivt, men som nybörjare kan det vara bäst att träna med någon storväxt kompis’ skugga.
Kom ihåg att blixtfotografering är fusk. Det är alldeles för enkelt att ta oanvändbara blixtbilder.

4. Så är det dags. Bilden ska tas. När ni blir erfarna kommer steg 1-3 inte att ta mer än högst fem skunder och för att inte förstöra tidsschemat gäller det att vara snabb i vändningarna. Ryck alltså upp kameran till ögat och kom ihåg att trycka av precis innan kameran är stilla – det är nämligen svårt att få den där karaktäristiskt expressionistiska suddigheten annars. Vill man hjälpa till kan man gå mot djuret samtidigt som man knäpper.

5. Dra fram filmen. Det här momentet är svårt att göra mycket av, faktiskt. En möjlighet är dock att glömma bort att alls dra fram den.

6. När filmen är färdigtagen kommer det viktigaste av allt: lagringen. Alla vet att vin inte blir gott förrän efter några dagars tillsurning i mörka källare, och det är precis likadant med filmer. Det är ytterst viktigt att filmen får ligga och dra sig på en varm och ljus plats. Det är svårt att förklara vad som händer, men tro mig på mitt ord: det är en gammal expressionistisk yrkeshemlighet. Färgerna blir aldrig de samma utan lagringen.

Jag hoppas att ni uppskattade kursen. För att slutligen bevisa allt det fina kursen har gett mig kommer här några av mina pärlor. Mycket nöje i naturen.
Comments