Teknik för en global målgrupp

Mitt bolag har en spännande utmaning. Vi är lika globala som Ericsson men har bara en bråkdel av deras resurser. Vi säljer i samma länder och ska få ut våra system till kunder, partner och kollegor i samma 180 länder – alltså nästan alla som finns – men kan inte riktigt mäta oss i resursmängd. Där de har 114 000 anställda sitter vi med drygt 112 000 färre. Visst, alla arbetar inte med utmaningen att krympa världen, men ni förstår poängen.

Våra kunder, partner och kollegor har samma förväntningar på snabb och vettig service som deras. I många år har vi arbetat med hur vi med små resurser tar ut system till varje hörn på jorden – med prestanda som är någorlunda oberoende av mottagarens förutsättningar som dator, operativsystem och nätverksprestanda.

Vi har testat och experimenterat med många olika metoder och tekniker, och har till slut kommit till den deprimerande slutsatsen att det inte går att lura fysikens lagar ens med IT.
Första steget i vår strategi var det självklara redan för fjorton år sedan: allt måste vara webbaserat. Vi ville också försöka ha en central driftshubb. Har man en begränsad budget är det trots allt billigare att ha personal och servrar på en plats än spridda lite varstans. Idag sitter vi därmed med en ganska snåldriven systemflora som är billig att skala upp om man bara ser till antalet användare. Vår utmaning har då i stället varit att ta bort latenser och fysiska transporttider över globala fiberkablar, att hantera skakigheter i kvalitet för nät på andra sidan jorden där paketförluster ibland gjort att vi lika gärna kunde haft servrarna på månen.

Ett tag trodde vi att ett global CDN, content distribution network, skulle lösa problemen åt oss. En del innehåll skulle kunna mellanlagras nära användare över hela världen och vårt dynamiska innehåll skulle skickas över världen med paketredundans. I bästa fall skulle vi också få smartare routing av trafiken. Trodde vi. På papperet smarta lösningar som ger ett litet bolag global räckvidd ganska billigt.

Nu till problemet. Vi är inte så många men vi är duktiga. Nät är vår kärnkompetens, och vi är utrustade med gott om hjärnor som inte tror utan vill veta. Därför började vi kolla. Mäta. Undersöka.
Vi använde externa mätföretag. Vi frågade lokala kollegor. Vi skrev egna testprogram och körde globala undersökningar.

För statiskt innehåll – som huvuddelen av vår externa webb – fick vi bra resultat men för alla dynamiska system var det rent deprimerande läsning. Positiva effekten till Asien, som är vår största utmaning, var försumbar och i närområden som Europa fick vi sämre resultat än om vi låtit bli att försöka överhuvudtaget.

Tillbaka till ritbordet. Vi provade mpls och acceleratorer Samma löften, samma resultat. Vi provade att skriva om delar av systemen och placerade ut lokala slavar i världen som all läsning skedde från. Skrivningar var fortfarande till Sverige. För vissa användarfall fungerade det anständigt men i många fall ledde det till hickor som med tiden och växande mängd nya kollegor blev att svårare att förklara: gör man förändringar i system vill man trots allt se effekten direkt. Inte snart. Det är begripligt.

Vi är nu i sista steget av vår insikt. Lokal drift. Lokal master. Läs och skriv så nära användarna som möjligt och glöm fantasin att lura fysikens lagar.
Mitt råd till alla er som ska skapa en global systemflora med målgrupper spridda över planeten är att börja från slutet. Börja med driftutmaningen och designa era system från den jordnära insikten att ett system som ingen orkar använda inte behövs.
Comments