Nexus 7, människa eller maskin?

Google har sinne för humor. När de döper sina produkter hämtar de inspiration från science-fictionklassikerna. Författaren Philip K Dick skrev 1968 dystopin Do Androids Dream of Electric Sheep? 1982 filmade Ridley Scott boken under namnet Blade Runner. Huvudtemat i filmen är skapelsens krona – en toppmodern superandroid som blivit mer människa än maskin och själv tror sig vara mänsklig. Modellbeteckningen? Nexus 7.

Den 19 juli släppte Google sin Nexus 7. Företagets version av skapelsens krona är en surfplatta på sju tum som ska karva ut en nisch på marknaden som annars domineras helt av Ipad. För mig personligen har det – på bara två år – gått så långt att jag hellre blir av med alla andra prylar än just den. Min fru ser mig redan som cyborg, där paddan ersatt minst en hand och enligt henne också oftast åtminstone en hjärnhalva.

Ipaden föddes ur någon sorts nöd – att vara hjälplöst efter gjorde Apple kreativt. Därför har jag längtat efter en riktigt bra paddkonkurrent och försökt älska Androidplattor av olika sort utan att lyckas.

När nu Google därmed hamnat på efterkälken och tvingats vara kreativa lanserar de sin Nexus 7 och en ny version av Android (version 4.1, Jelly Bean) med två centrala funktioner: Google Now och Project Butter.

Google Now är en avancerad stalkningsfunktion som håller koll på allt du gör på nätet och försöker förutse vad du behöver veta just nu, allt reglerat av Googles extrema version av Privacy Policy som i kommersiellt syfte ger Google rätt att göra data mining på dig från alla sina omfattande datakällor samtidigt. En funktion lika läskig som fascinerande. Den vet var du bor, var du jobbar, hur du kommer till jobbet, vilken sport du gillar och när du reser.

En (klen) tröst för oss svenskar är att vi tydligen inte är lönsamma att stalka. Hur jag än försökt få den att se MFF som ett fotbollslag lyckas jag inte. Visst, det kanske är utslag för stor humor och inte dålig stalkning, men jag lyckas inte heller få den att se Boston Red Socks som ett basebollag. Möjligen vägrar den hjälpa mig eftersom vi är utanför USA och plattan bara lanserats i några få länder av vilka Sverige inte är ett.

Project Butter är Googles försök att göra surfplattan lika responsiv som en Ipad. Alla som surfat till Aftonbladet med en padda vet vad jag talar om. Sirap, sirap, vänta, sirap. På samma sätt har Androids eget användargränssnitt varit segt. Butter ändrar på det – i alla fall för Jelly Beans interna gränssnitt. Där är allt så snabbt och responsivt som ett modernt gränssnitt måste vara. I surfläget överlever den emellertid inte. Aftonbladet är fortfarande en sajt som dödar Androider.

Nexusens problem är att allt är så Google – företaget som har gett den permanenta betatesten ett ansikte. Men trots att väldigt lite i upplevelsen är lika snyggt, genomtänkt och välkonstruerat som det Apple erbjuder är Nexus 7 ett lysande och lustfyllt fall framåt. Som nörd är jag fast men för många andra torde tröskeln fortfarande vara hög.

Hur man än vänder på det har dock Google lyckats. De har gjort en pryl som jag mot alla odds vill ha mer av. Min andra hjärnhalva har fått förstärkning och matchen mellan ekosystemen kan börja om. Gött – innovationskonkurrens är kul!
Comments

Kommunicerande kärl

— Du Jånne, den där paddan...

Orden är min frus och den där Jånne... Det är jag – komplett med öknamn och allt.

Det är söndag. Anna läser tidningen och har just sett att hjärnan förtvinar och att man blir rubbad i största allmänhet av surfplattor. Tidningens budskap passar hennes världsbild med betoning på mig i synnerhet. Paddan är så att säga bladet på skovelhjulet i kvarnen som hon just fått vatten på.

Ämnet är kärt återkommande i vårt liv. Var går gränsen mellan arbete och privatliv? Hon fortsätter:

— Hur ska jag veta om du arbetar eller slappar?

Scenariet för hennes frustration är följande: Alla i kärnfamiljen är hemma. Mamma, pappa, två barn. Jag, Jånne (ett namn jag lystrar till endast i samband med extrem fara), sitter i soffan, gömd bakom en surfplatta. Ibland sitter vänner i soffan också. Paddan är med då också. En i mitt knä och en i vännernas och ibland en i barnens också.

Det är lätt att förstå att okontaktbarheten kan vara irriterande. Rummet fullt av personer som alla sitter i en egen till synes svårgenomtränglig bubbla. Socialt? Sådär. Avkopplande? Absolut.

De senaste tio-femton åren har privat- och arbetstid flutit samman för min del. Ibland är jag privat på jobbet, ibland är arbetar jag hemma. Det händer till och med att jag är privat hemma.

Utmaningen för familjen är att förstå skiftena. Sitter jag med en bok eller en dagstidning är det enkelt att förstå vad jag gör, i alla fall rent ytligt. Men med en padda försvinner signaleffekten för alla omkringvarande.

Är det jobb? Nyheter? Mail? Resebokningar? Spel? Katastrofhantering?

Och måste det verkligen ske när andra är med? Kan jag inte gå undan om jag ändå ska vara så förbubblat inpaddad?

Jag försvarar mig lite tafatt med att det är avkopplande att gå in i en zon av frid ibland. Att nyheter från jobbet och nyheter i tidningen inte skiljer sig så himla mycket för min del. Att det bara är att störa på – jag är glad om jag får sitta bredvid familjen i min skenisolering. Någonting socialt diffunderar in i mig ändå…

Men faktum kvarstår: det är inte bara avkoppling eller arbete som gör att paddan kommer fram. En hel del är också dålig vana och allmän obetänksamhet.

Konsekvensen blir att arbetet smyger sig in i alla ögonblick och situationer. En minut här, en minut där.

"Jag ska bara…" blir ett svårbrutet beteendemönster. In i mailen. Snabbt bekräfta att ingenting brinner. Före middagen. Under melodifestivalen. När vi åker skridskor. Jag ska bara.

Det ständigt uppkopplade samhället med en ständig mix av privat- och yrkeslivat är lätt att missbruka. Men missbruket är inte alltid till gagn eller nytta för någon. Varken för familj eller företag.

Hjulspåren av en dålig vana blir snabbt djupa, och det krävs energi för att hålla sig borta från den snabba bekräftelse en koll på mailen ger.

— Du Jånne, den där paddan…

Japp, jag ska lägga bort den mer. För familj, företag och fosterland. Vitare tider, here I come.
Comments

Dogfooding

Jag har länge haft en idé. Själv kallar jag det en teori medan mina kollegor kallar det en världsfrånvänd villfarelse. Jag tror många av våra säljare skulle klara de flesta av sina sysslor med bara en iPad. Visst, de tyngsta demoövningarna skulle kräva mer processorkraft, men för vardagsarbete som mötesanteckningar, presentationer och enklare säljdokumentation skulle plattan räcka alldeles utmärkt. Det är i alla fall det som är min teori.

Inte alla håller med. En del är övertygade om att det bara är en extra kostnad utöver all annan nödvändig utrustning eftersom en pekdator rent tekniskt inte kan ersätta en vanlig dator. Andra ser att det inte är värt priset.

En sak är i alla fall klar: säljarna är positiva. Intresset är stort och viljan att testa finns över hela världen. För min del är nu frågan ganska enkel: går det att räkna hem eller blir det ännu en sak att släpa runt till dubbel kostnad?

Den senaste veckan har jag ätit min egen hundmat och försökt klara mig utan dator. För alla som träffar mig ser det säkert inte ut att vara någon skillnad mot i vanliga fall. Jag har levt i en (enligt min fru) osund symbios med plattan sedan den först lanserades. När jag nu bestämde mig för att lämna min gamla trotjänare till laptop och gå all-in pekdator var det alltså en fortsättning på ett redan långt gånget missbruk.

Jag intalade mig att det fanns en rationell anledning till testen: i sommar har jag klarat mig alldeles utmärkt utan en vanlig dator. Efter semestern har jag lagt mer och mer arbetstid på plattan för att den faktiskt gör vissa saker bättre. Att vaska fram guldkornen i dagens nyhetsflöde är en sådan. Den briljanta appen Zite (som nyligen såldes till CNN) har exempelvis ensam tagit bort en stor del av min gamla anledning att öppna en dator. Till slut kändes det rimligt att bara använda paddan – i alla fall under en begränsad tid.

Hur gick det då?

Tackar som frågar; jo sådär. På ett sätt var testet ganska lyckat. Ju närmre ett rent säljliv jag kom med möten, mejl och presentationer, desto enklare var det att leva helt paddcentrerat.

Det som ändå gjorde att jag då och då tvingades in i datorn var framför allt det som inte rör webben – alla program som ännu bara lever i den gamla världen. Alla filformat som inte kommit till paddorna än. Och alla filformat som bara har styvmoderligt stöd.

Legacy och kompatibilitet: omognaden tog till slut kål på försöket.

Men alla arv går över. Förr eller senare ersätts de av nya arv, och i ett tillräckligt nischat eller historielöst liv blir paddan den nya regenten. Tveklöst. Kungen är död. Länge leve kungen!
Comments

I framtiden...

Så är då äntligen framtiden här även i år. Nokia och Microsoft kovenansdejtar. Android ska finnas inside allt, inklusive kylskåp. Apple expanderar ekosystemet till moln och Twitter. Nintendo lanserar sin egen padda.

Och så fortsätter det. Världens tekniska konstruktion görs inte om i ett svep men arkitekter saknas verkligen inte. Vilken som slutligen står som segrare får vi väl se, men själv njuter jag intensivt av skådespelet och idéfloden.

För att provocera mig har jag ägnat mig åt en ny sport för tekniknördar: ekosystemjumping. Jag har tillfälligt bytt världsbild och evangelist efter att huvudsakligen ha levt i en av världarna de senaste åren.

Så här långt kommen har jag en bekännelse att göra och kommer härmed ut ur garderoben som operativsystemfetischist. Jag fullkomligen älskar nya operativsystem och har genom åren köpt på mig allt möjligt (och bara lagom användbart), inklusive Apples Newton och OLPCs sugarbaserade, vevdrivna dator för tredje världen.

Det som nu fångat mitt intresse är ChromeOS och QNX. I stället för min inslitna Mac och iPad har jag därför en nyfådd gratislaptop från Google och en hushållskassesponsrad Playbook från krisdrabbade Research in Motion. Man behöver inte mer än fem minuter med prylarna för att inse att det i stort sett enda som förenar dem är det som råkar finnas i molnet. Att arbeta online blir med andra ord ofrånkomligt om man vill få ihop livet. Det känns modernt och som allt moderiktigt bara nästan användbart.

En annan sak de båda operativen har gemensamt är att de utvecklas inför öppen ridå. Inget är featurekomplett, och buggfixar och funktionsuppdateringar avlöser varandra. För mig som OS-junkie är det kul, men den del av min kluvna personlighet som är ansvarig för vardagseffektiviteten hos tusen kollegor mitt i rymdraketliknande tillväxt är det som att åka spöktunnel där fasansfulla skrik blandas med förtjusta skratt.

Jag har roligare än på länge där jag provoceras, tumlas om och kastas mellan de halvbakta visioner som kastats ut på marknaden som ett mellanting mellan teknikpolitisk manifestation och kommersiellt sista halmstrå. Så länge familjeekonomin medger kommer mina experiment att fortsätta. Varje år kommer med nya världsbilder, visioner och (inte minst) nya tekniska framtidsvisioner.

Att rubba sina cirklar är nödvändigt; förr eller senare kommer trenden som gör att även den starkaste gör en Facit och försvinner.

Vill ni följa skriken och skratten kommer jag att twittra om dem på @teknikpip.
Comments