Upprop för den lilla kreativiteten

Ibland tycker jag att vi gör det för svårt för oss. Visst måste det finnas ett lättare sätt? Oavsett vad saken gäller tror jag att hemligheterna ryms i de små framstegen.

Ta innovationer. Vi vill vara innovativa. Landet ska vara innovativt, företagen ska vara det och alla möjliga individer ska vara det. De tyngre industrijobben lämnar landet och kvar är vi som ska vara ett land av Oppfinnarjocke.

Men måste verkligen alla landvinningar vara lika "disruptiva" (i brist på bättre svenskt ord) som hjulet, telefonen eller Internet?

För min del finns det något krampaktigt i vår janteaktigt självkritiska hållning till vilken kreativitet som räknas – egentligen inte för att det är fel på målet, mer för att det är fel på vår bild av vad en innovation egentligen är.

Bara ordet leder oss fel. Smaka på det: innovation. Det låter så stort, så svulstigt och så världsomvälvande. Någonting som i ett enda steg ska ändra tillvaron för de stora massorna. Då är det lätt att fastna i den kreativa processen, stanna upp och drabbas av varje kreatörs nemesis: självcensur som har ihjäl idéer innan dessa fått fäste, mognat och utvecklats från tunna tältdukar till mäktiga luftslott.

Jag tror att problemet ofta ligger i förväntningarna. Vi borde nöja oss med att se varje förbättring som en potentiell innovation. Ett steg i sänder, en idé som föder nästa tills luftslottet blåsts upp i full, övertygande prakt.

Därför är klimatet på en arbetsplats viktigt. Får man ha kul? Får man presentera udda idéer och drömmar som kanske inte har med saken att göra – till att börja med? Får man lägga sig i, bidra och kanske till och med ödmjukt ifrågasätta?

Således börjar och slutar all verksamhet för min del med personalen och hur alla människor vill funka, tillåts funka och faktiskt funkar. Och att säkra rätten till skunkworks i det lilla. Att inte varje sekund är öronmärkt till kvartalsrapportgynnande produktivitetshöjningar utan att vissa saker får växa sig starka med ett längre och större mål i sikte.

Det härliga är att duktiga och välvilliga medarbetare får en medioker idé att lyftas och exekveras till nobelprisnivå. Därmed blir verkshöjden i ett förslag mindre viktig. Hemligheten är inte vad man gör utan hur det genomförs. Motsatt gäller dessvärre inte; det är inte svårt att sumpa en bra idé med ett uselt genomförande.

Så till alla som har kreativ kramp är budskapet: bygg det kulturella och mänskliga idédrivhuset rätt genom att ta hand om dina kreatörer in spe. Sänk förväntningarna, fira varje förbättring som en innovation och låt alla få bidra till idébanken. Gläds åt framstegen och tillåt även dem som inte har med saken att göra att hoppa in i ett idéarbete. För eller senare kommer allt kreativt grus att utgöra grund, cement och tegelstenar i ett gediget framtidsbygge.

Ordkreatörernas nestor visste vad han talade om: Det är de små, små detaljerna som gör'et.
Comments