Vägstyrning

Vi ägnar ganska mycket tid åt långa strategier. Tio år bort bygger vi scenarier, visioner och världsbilder. Sedan backar vi långsamt tidsmaskinen några år åt gången och lägger ut markörer för ett framtida vägbygge. Väl tillbaka i nutiden står vi där sedan med en plan, en idé att förhålla oss till.

Det enda vi vet är att tio år är en lång tid och att ingen plan kommer att hålla hela vägen. Men genom att göra om arbetet tillräckligt ofta håller vi fokus på rätt frågor: Vad är långsiktigt rätt att göra? Vad är bra för oss på sikt? Hur ska vi agera nu för att hamna rätt senare?

De långa strategierna ersätter i viss mån kortare målstyrning för oss och ibland fantiserar jag om att vi kanske skulle kalla vår arbetsform vägstyrning i stället för målstyrning.

För mig är Karin Boyes enkla ord fortfarande så brännande sanna:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.



Höjdhopparen Linus Thörnblad har talat om baksmällan som kan drabba elitidrottare. Tomheten när man når (eller missar) högt ställda mål. Depressionen efteråt.

Samma risk finns för företag. Vi målstyr. Ständigt mål att nå. Ständigt nya. Långa. Korta. Ständigt uppfyllda eller missade mål. Ständig tomhet i väntan på nästa mål, nästa fix. Måste det verkligen vara så?

Tänk om vi i stället kunde balansera oss lite grand till mer av ett bolag i Boyes anda. Tänk om målet kunde vara underordnat vägen även för företag.

Vägstyrning. Att optimera på resan. På glädjen, välbefinnandet och upplevelsen och låta målen komma i andra hand.

Men visst - att bara bygga på att varje dag ska vara en lycklig upplevelse som får leda precis vart som helst kanske inte fungerar. Målen har därmed en roll som behöver en motvikt. Ett bolags långsiktiga välbefinnande behöver en förkämpe i en värld där kvartalsekonomin så lätt dominerar och får kortsiktiga prioriteringar att väga för tungt.

I ett välmående företag måste långsiktigheten ha en plats. Produkter ska skapas både för stunden och nästa decennium.

Personal som mår bra och vill stanna har allt att vinna på att lyckas i sina strategibyggen tio år bort, men i ett företag där nästa tremånadersmål väger tyngst torde en planeringshorisont på ett decennium mest kännas meningslöst betungande.

Vilken entreprenör eller riskkapitalist som är först ut med renodlad vägstyrning vet jag inte men i tider då socialt ansvarstagande vinner mark på andra värderingar borde det vara inom räckhåll.

Och tänk vilket härlig argument man får i striden om arbetskraften:
Ett företag att vara lycklig i.

God jul!
Comments