Kommunicerande kärl

— Du Jånne, den där paddan...

Orden är min frus och den där Jånne... Det är jag – komplett med öknamn och allt.

Det är söndag. Anna läser tidningen och har just sett att hjärnan förtvinar och att man blir rubbad i största allmänhet av surfplattor. Tidningens budskap passar hennes världsbild med betoning på mig i synnerhet. Paddan är så att säga bladet på skovelhjulet i kvarnen som hon just fått vatten på.

Ämnet är kärt återkommande i vårt liv. Var går gränsen mellan arbete och privatliv? Hon fortsätter:

— Hur ska jag veta om du arbetar eller slappar?

Scenariet för hennes frustration är följande: Alla i kärnfamiljen är hemma. Mamma, pappa, två barn. Jag, Jånne (ett namn jag lystrar till endast i samband med extrem fara), sitter i soffan, gömd bakom en surfplatta. Ibland sitter vänner i soffan också. Paddan är med då också. En i mitt knä och en i vännernas och ibland en i barnens också.

Det är lätt att förstå att okontaktbarheten kan vara irriterande. Rummet fullt av personer som alla sitter i en egen till synes svårgenomtränglig bubbla. Socialt? Sådär. Avkopplande? Absolut.

De senaste tio-femton åren har privat- och arbetstid flutit samman för min del. Ibland är jag privat på jobbet, ibland är arbetar jag hemma. Det händer till och med att jag är privat hemma.

Utmaningen för familjen är att förstå skiftena. Sitter jag med en bok eller en dagstidning är det enkelt att förstå vad jag gör, i alla fall rent ytligt. Men med en padda försvinner signaleffekten för alla omkringvarande.

Är det jobb? Nyheter? Mail? Resebokningar? Spel? Katastrofhantering?

Och måste det verkligen ske när andra är med? Kan jag inte gå undan om jag ändå ska vara så förbubblat inpaddad?

Jag försvarar mig lite tafatt med att det är avkopplande att gå in i en zon av frid ibland. Att nyheter från jobbet och nyheter i tidningen inte skiljer sig så himla mycket för min del. Att det bara är att störa på – jag är glad om jag får sitta bredvid familjen i min skenisolering. Någonting socialt diffunderar in i mig ändå…

Men faktum kvarstår: det är inte bara avkoppling eller arbete som gör att paddan kommer fram. En hel del är också dålig vana och allmän obetänksamhet.

Konsekvensen blir att arbetet smyger sig in i alla ögonblick och situationer. En minut här, en minut där.

"Jag ska bara…" blir ett svårbrutet beteendemönster. In i mailen. Snabbt bekräfta att ingenting brinner. Före middagen. Under melodifestivalen. När vi åker skridskor. Jag ska bara.

Det ständigt uppkopplade samhället med en ständig mix av privat- och yrkeslivat är lätt att missbruka. Men missbruket är inte alltid till gagn eller nytta för någon. Varken för familj eller företag.

Hjulspåren av en dålig vana blir snabbt djupa, och det krävs energi för att hålla sig borta från den snabba bekräftelse en koll på mailen ger.

— Du Jånne, den där paddan…

Japp, jag ska lägga bort den mer. För familj, företag och fosterland. Vitare tider, here I come.
Comments

Med livet på jobbet

Mitt arbete och privatliv påverkar varandra. Ibland tar jag med mig arbetet hem och ibland hamnar privatlivet på jobbet. Det händer inte ofta, men ibland följer Tilda med mig till kontoret. Hon är fem år och den äldsta av mina två små ögonstenar.

När jag ber min femåring beskriva vad hon minns om besöken får hon arbetsplatsen att låta som någon sorts hotell eller inomhustivoli. Man ritar på vita tavlor, får frukost, hämtar läsk ur maskiner eller vatten ur vattenstationer. Den finns en stor apparat med bara godis och glass, och överallt finns de roliga, små mjölkpaketen som inte smakar som vanligt. Sedan har vi så roliga trappor, hissar och glasfönster med fin utsikt. Till och med toaletterna är fantastiska. Och till jul är det fest med berg av godis och konstiga uppträden.

"Det är jättebra!" sammanfattar hon lyriskt sin upplevelse.

På många sätt gör det mitt liv lättare att hon har en positiv bild – på sitt eget sätt kan hon då förstå varför jag lämnar henne på dagis för att åka och tjäna pengar som gör att jag har råd att lämna henne på dagis där hon uppfostras av andra (ni vet – den där paradoxen som ger alla oss småbarnsföräldrar nojja efter sommarsemestern).

Samtidigt är det en viktig del av varje arbete att ta vara på den erfarenhet alla anställda har från livets privata sfär – och vara lyhörd för de privata behov som pockar. Det är inte lätt att göra ett bra arbete när man har huvudet fullt av privata problem och utmaningar – och det är heller inte enkelt att ha ett sansat privatliv om arbetet är ett förfärligt kaos.

Att kräva att man lämnar privatlivet hemma när man går in genom dörren till arbetsplatsen är orimligt. Människor är människor även på arbetsplatsen. I de flesta av jobbets situationer är detta en viktig sak att minnas. Särskilt när stressade ögonblick flödar över i irritation och konflikter. Sådant händer överallt – man måste bara lära sig hantera alla personliga behov på olika sätt.

Axis är en multinationell upplevelse redan i Lund. Vi har massor av nationaliteter i korridorerna; araber och amerikaner, ryssar och rumäner, spanjorer och skåningar – alla med sina egna kulturella referensramar och sätt att göra sig förstådda.

Häromveckan sade en av våra passionerade Sydeuropéer till mig att jag är osvensk. Det var någon sorts uppskattning efter att vi hade haft en högljudd diskussion där jag tjoade lika högt som han i stället för att gå åt sidan.

Professionell respekt föds ur en ömsesidig förståelse för hur vi fungerar som individer och vilka behov vi har att bli bemötta för dem vi är. Att lämna människan utanför går bara inte.
Comments