Axis är ett innovationsföretag. Vi lever på vår kreativitet och måste därför medvetet odla en särskild kultur.

Det är nödvändigt att göra fel, annars lär vi oss ingenting. Det är tillåtet att misslyckas, annars når vi ingen framgång. Det är förbjudet att inte hjälpa andra; det kan vara bolagets bästa idé som kommer gående.

Sedan föds naturligtvis inte framgång av misstag allena, men det företag som straffar misstag kommer snabbt att märka att problem göms undan och växer sig starka i stället för att lösas. Personer börjar spela internpolitisk Svarte Petter för att inte få skulden i stället för att kreativt ta itu med eländet.

För att inte hamna i den situationen försöker vi riva ner interna murar och göra initiativtagare till kungar. Alla dörrar är öppna, och som anställd har jag rätt att komma med förslag som påverkar hela företagets verksamhet. Samtidigt har jag automatiskt en skyldighet att lyssna på beröm, förslag och kritik från alla som har något att förmedla – att ta det på allvar och agera.

Just rätten och skyldigheten att agera är vårt kanske viktigaste rättesnöre – dels för bolaget i stort men verkligen också för oss som arbetar med system- och processutveckling på tvärs genom alla avdelningar.

De senaste veckorna har jag påmints om hur viktigt detta är och hur mycket nytta det gör i tider av oro och oreda.

Vi är ett resande företag. Vilken dag som helst har vi fullt av utländska kollegor på plats samtidigt som många av oss svenskar är ute i världen.

När vulkanaskan kom till stan och effektivt stoppade alla transporter hade vi följaktligen gott om kollegor utspridda över hela världen. Vissa satt i Lund, andra var fast i Tokyo, Madrid eller Boston.

Utan att någon central stab av krisplanerare behövde sammanträda började saker hända, mycket som ett resultat av kulturen.

Strandsatta, utländska besökare flyttades från opersonliga hotell till svenska kollegors bostäder. Där kunde de i lugn och ro söka vidare efter sätt att komma hem via både möjliga och omöjliga vägar.

Svenskarna utomlands började å sin sida med att krångla sig till Europa. På kontinenten tog sedan en langningskedja av privata bilinitiativ över. När hyrbilarna var slut körde driftiga personer helt sonika och hämtade hem så många som möjligt. Parallellt med detta arbetade våra resebokare dygnet runt med att kartlägga vilka transportmedel som alls ledde till någons hem.

Vulkanutbrottet var ingenting vi hade förutsett eller planerat för, men verksamheten fungerade ändå – med hjälp av en sorts autonomt sunt förnuft. För mig blev detta ett skönt bevis på att det lönar sig att satsa på självgående, smarta medarbetare som vet att rätten och skyldigheten till initiativ sitter överallt.