För femton år sedan ändrades mitt liv när jag fick personalansvar. I början gjorde jag fortfarande mycket av arbetet själv. Jag trivs i detaljerna. Under åren har jag velat hålla mig kvar med allt sämre resultat. Till slut har jag fått acceptera att jag inte klarar att både producera och chefa samtidigt. Tiden räcker inte till. För mig har det varit en ganska svår process eftersom jag triggas av att förstå och kunna mitt mikrokosmos.

Det som är kvar är en chefsroll som ska serva organisationen med balanser och beslut: höger eller vänster, gas eller broms, viktigt eller oviktigt.

Den mentala förflyttningen har tagit tid för mig: att lära mig verka indirekt i stället för direkt. Den har också gjort att jag funderat över hur jag ska kunna finnas i båda världarna samtidigt – och om det är en omöjlig ekvation.

Omgiven av duktigt folk i största allmänhet har jag en lyxig situation. Jag måste inte till detaljerna för resultatets skull, i alla fall inte på kort sikt: det löser sig alldeles utmärkt ändå. Att jag ändå söker mig till dem är för att min hjärna blir hög på överflödet av nyanser; de hjälper mig abstrahera fram en världsbild av konsekvenser och möjligheter – på så vis håller jag siktet på rätt detalj i horisonten.

Så för min del står jag med en egen balans att hantera: hur ska jag vara i detaljerna _bara_ så mycket att det gör positiv skillnad och inte blir mikromanagering?

För min del beror den avgörande skillnaden i mitt arbetes kvalitet på en hälsosam mix mellan att behärska både mikroskop och teleskop. På Axis kallar vi det att ta helikoptern: att resa från marknivån till en högre spaningsplats och tillbaka igen.

Resultatet har blivit att jag rör mig mellan abstraktionsnivåer i tjänstehelikoptern hela tiden, och någonstans här har jag hittat rätt i min roll igen: jag har gjort det till min uppgift att ta med personer i helikoptern på exkursion.

Vissa får följa med ner till ett besök i detaljernas myllrande universum där minsta tuva enkelt kan stjälpa största lass. Andra får ta en tur upp för att kunna ta ut kompassriktningar och enklare navigera i sina projekt.

På det sättet har även jag hittat min roll: som pilot kan jag ta med andra på en resa samtidigt som jag påverkar resmålet och lär mig någonting – (förhoppningsvis) utan att snubbla över mina egna fötter i undervegetationen och mikromanagera bolaget sönder och samman.

Att lära sig leda är en resa i sig. På femton år har jag tagit mig en liten bit på vägen. Ibland känner jag mig dum som ett spån. Någon gång förlåter jag mig med att verklig vishet kanske trots allt tar tid att uppnå...