Första dagen efter semestern

Det brukar sägas att ingen är alltigenom usel, men gudarna ska veta att den senaste sommaren kommer kusligt nära.

Bara en vänlig själ med överseende nog för ett kompani har kunnat glädjas åt sommaren 1996: årstiden som aldrig började och sedan plötsligt var slut. Det verkar nästan som om Sverige har drabbats av någon ny EU-lag som förbjuder ombytligt väder. Våra årstider är numera två till antalet, båda kladdiga och kalla, en av dem är vit och den andra grå. Likheterna är förbluffande.

Samtidigt ska man ära den som äras bör – tack vare sommaren har jag nämligen hittat mitt kall: jag är självplågare. På något sätt har den märkliga sommaren krupit mig under skinnet – jag tycks inte kunna få nog.

I alla fall känns det så just nu, tre timmar in på den första arbetsdagen efter semestern. Den sommar jag har kvar är den som lyser på tegelväggen utanför fönstret. Alltid är det fel på något.

Jäpp, alltid är det fel på något – i synnerhet de första timmarna efter semestern, då man måste lura sig att jobbet faktiskt är viktigt. Viktigt. Det är faktiskt viktigt. Skitviktigt.

Nix, det funkar inte. Jag tror inte på mig. Fem veckors jobb och fyrtiosju veckors semester låter plötsligt rimligt. Bara tänk så många som skulle kunna få jobb!

Filmstjärnors missnöjen
Jag undrar om missnöjet lever djävul på samma sätt med TV- och filmstjärnor.

Tänk på Patrick Stewart i fortsättningen på science fiction-serien Star Trek. Tänk er att han just har haft semester, en bra en som han inte vill ska ta slut, och tvingas återgå till ekorrhjulet som alla vi andra.

Tänk er att han också mår illa första morgonen på jobbet:

– Fan, nu ska man i de där rymdkalsongerna igen.

Och så tar han på sig sparkdräkten som får honom att se ut som en flintskallig Fantomen, sticker laserpistolen i hölstret och knallar upp på bryggan, skeppets kommandocentral, och gör sig redo att rädda världen undan undergång trettio gånger till den kommande säsongen.

Ja, om det nu vore så väl, förstås. I verkligheten står han på en scen, framför ett antal kameror. Och bryggan på rymdskeppet Enterprise är bara en samling blinkande lampor utan annan funktion än att just blinka.

Enterprise, ja. Det finns naturligtvis inte mer än som modell. Fem centimeter lång. Stewart räddar inte världen på riktigt ens en enda gång. I stället ägnar han tid åt att sminkas, åt att upprepa samma klyftiga replik tio gånger tills den låter sannolik och verklighetstrogen, vilket är en utmaning värdig konungar:

– Ge upp nu, K’mpec, annars tar det svarta hålet dig. Okej, Riker, grilla honom! och så skjuter de med sina leksakspistoler, där laserstrålen måste målas dit i efterhand.

Försonad med mitt öde
När jag sitter på jobbet – och samtidigt avundas tegelväggen utanför som får umgås med den svenskt skojfriska versionen av sommar – räddar jag inte världen, inte på långa vägar när. Jag springer runt i mitt högst egna lilla ekorrhjul och avundas alla andra eftersom gräset alltid är skönare för den som har fler semesterdagar att ta ut.

Samtidigt måste jag le, för jag har det inte värst. Jag slipper ta på mig kroppsstrumpa och övertyga mig själv om att det jag gör alls har någon betydelse. Hur Patrick Steward motiverar sig att gå till jobbet förstår jag inte – i längden kan det inte räcka att tjäna miljarders miljarder kronor. Till.

Inte när man måste börja dagen med att ta på sig röda kalasbyxor för rymdbruk.