Lika lång väg tillbaka

För en månad sedan passerade jag min personliga halvtid. Det var ögonblicket då det blev lika långt kvar till pensioneringen som jag redan har arbetat (räknat på den gammalmodiga hållningen att pensionsåldern fortfarande är sextiofem).

De senaste dryga tjugo åren har jag gjort en tidsresa som i efterhand ser ut som en plan, men som på riktigt så klart bara blev så. I över två decennier har jag vältrat mig i frågor som jag är genuint intresserad av, unnat mig att falla för nyfikna frestelser och präglats av att närmast ha marinerats av alla informations- och tekniktrender.

Nu i halvtid har jag fått en anledning att blicka både bakåt och framåt i en sorts bokslut på mitten – en mellantid om man vill.

Visserligen är det inte dags att lägga skridskorna på hyllan riktigt än men min yrkeslivsmässiga delårsrapport påminner mig om alla livets skiften och gör att jag mer aktivt vill försöka välja väg i stället för att bara låta framtiden hända.

Visst, det är förmätet – jag vet. Framtiden har en förmåga att göra som den vill utan hänsyn till just mina preferenser.

Men, tänker jag, det är väl som med triss: någon lott är det väl trots allt vinst på även om man ibland kan undra. Oavsett vilket är det dags för mig att skruva på en parameter i min framtidsattityd.

På Axis har vi ett talesätt: ta på teflonkostymen. Under de kommande tjugo åren ska det vara mitt mantra. Teflon på. Det betyder inte att jag ska bry mig mindre eller släppa på engagemanget – bara att jag ska bry mig smartare och tåla mer; utgå från att andra som rubbar mina cirklar inte nödvändigtvis vill jävlas utan i stället gör det av välvilja som jag inte förstår.

Tankarna är så klart inte nya. Arbetar man som chef får man gjuta olja på alla möjliga vågor titt som tätt. Samtidigt är det skillnad på att yttra orden och att på allvar agera och leva efter dem.

Hittills har jag haft turen att vara med om flera tekniska revolutioners tidvattenvågor samtidigt som jag lärt mig surfa på dem av mästare och snillen i min närhet. Med lite distans till mina minnen slår det mig att dessa mästare och snillen har en sak gemensamt: ett förlåtande inre lugn som uppmuntrat mig att försöka snarare än hållit mig tillbaka.

Som förvärvsarbetande har jag därför kunnat gå från naivt, kaxigt ung och lovande över onyanserat och aggressivt upptäckarlysten till lite mer balanserat etablerad.

Framtiden tillhör den generation som nu är ung och lovande, som orkar och vill driva och som behöver bli förlåten sin svartvita världsbild – den världsbild som gör att de åstadkommer underverk genom att de inte ser samma hinder som vi gamla gråsuggor gör.

Gött.

Med teflonvästen på i tjugo år till kanske jag – med ålderns och erfarenhetens rätt – kan få bana väg för kommande generationers snillen.

Lyckas det inte kan jag alltid säga som barnen: Lika lång väg tillbaka.

Vill du läsa på din iPad?

Längre texter är inte lika kul att läsa på webben men lämpar sig alldeles utmärkt för surf- eller läsplattor. Böckerna nedan ligger på iTunes Bookstore och går att läsa på en iPad, iPhone eller iPod touch.

Läs och ha kul – jag hade kul när jag skrev dem!

mvh

/Jonas